Aftonbladet – 13 mars 1846, sida 2

Til Pletten, hvor hun smilde Den tyst og kjälen flöd, Og standsed der og hvilde Sit Hoved i hendes Skjöd. De var saa gode Venner! I Skovens stille Paulun Med sine späde Händer Hun strög de skjäre Duun. Blidt löfted den sine Vinger, De danned en Bärestol, Ung Alfhild let sig svinger Paa den levende Gondol. Fra Breddens grönne Skraaning Hun steg paa Svanens Ryg, Og sad som een lille Dronning Saa siirlig og saa tryg. Och nu beskrifves. vidare hennes segling långs ån, hvarest vassens smidiga trupp stod som vakt i gröna pansar; från liljorna vid åens brädd, från buskarna och träden på stranden hvimlar en skara alfer fram; de vilda änderna och rördrummen klappa med vingarna af fröjd och alla lundens foglar stämma upp sitt klingande spel. Svanen förer henne sakta och varsamt utåt de sölfblå vågorna till en smaragdgrön ö, som låg midt i den spegelblanka sjön. Här mötes hon af alfernes kung, hvilken förkunnar henne ödets hårda bud, att skiljsmessans stund är inne; men innan han drager bort, gifver han henne själens och bjertats rika gåfvor och räcker henne till slut, såsom glömskans honung, en vallmo, och hon sjunker i en djup sömn — då Blev der som Döden stille, Svundet var Al!fers Dal,