Aftonbladet – 12 mars 1846, sida 1

bildning häraf... Man lånte icke blott poesien former, sjelfva ämnet hemtades: företrädesvi från, denna verld. J-veten att detta slags po esi framträdde i början af det sextonde årbun dradet med den Ronsardska skolan, att der utvecklades vidare af Malherbe och ändtligen vid Ludvig XIV:s hof, med Boileau och Racint nådde sin kulminationspunkt. Från Frankrike utbredde den sig öfver det öfriga Europa. Likasom en hvar, till och med den obetydligaste tyska småfurste, efter Ludvig XIV:s exempel, måste hafva silt Versaile och sina mätresser, likasom fransyska språket, fransyska sederna, öfverallt bortträngde det nationella, likaså måste äfven poesien finna sig vid att nu sjunga efter fransyska noter; den blef en drifbusplanta med bleka färger och hopkrymt gestalt; eller, den insnördes i fransysk korsett och denna tillspändes så bårdt, att den nästan klämde lifvet ur densamma. Poesien förlorade sin friskhe! och naturliga fägring och behag; den nedsjönk till en blott och bar förståndssak, och man trodde att man genom ett noggrannt efterföljande af de fransyska reglorna skulle kunna tillaga dikter, såsom man tillagar malt, efter gifven beskrifning. Men mot slutet af det adertonde århundradet började en ny ande att röra sig, då Kant sprängde de bojor, hvaruti den fria tankan hölls bunden, då Voltaire svängde satirens gissel mot all gammal fördom, mot katolskt prestvälde och öfvertro, mot adelsvälde och tyranni; då Rousseau tolkade frihetens och jemnlikhetens evangelium och inskärpte sitt retournons å la nature, — då ändtligen den första frihetshymnen tonade i Amerikas urskogar och genljöd vid Seinens strand, — korteligen, då revolutionens tidehvarf förbereddes och vidtog, och menniskoanden bröt sig nya banor i alla rigtningar, — då flög också den lilla sångfågeln ut af den bur, hvaruti han dittills hållits fången, och som