Aftonbladet – 12 mars 1846, sida 1

patriark står han nu, älskad och ärad bland den yngre generationen, som är uppfödd och uppvext med hans sånger, cch af dem drazit näring och lif. u Med Oeblenschlöger blef, som sagdt är, den romantiska poesien hemmastadd i Dannemark; men som det gick i Tyskland, så gick det äfven hos os:: den åt sig sjelf öfverlemnade fantasien och känslan sväfvade alltför fritt ut, och hvad som hos-de verkligt poetiska andarna, Ingeman och Håauch och andra, till en del öfverskyltes af deras stora företräden, framträdde i sin hela råhet och nakenhet bos ,imit.torum pecusn. För det man såg det äkta geniet med en omedelbar takt undgå romantikens farliga skär och med lätt och säker hand styra sin farkost, utan att stöta på grund, menade enhvar, som blott hade en gnista fantasi och känsla, att han endast behöfde qvittra med sin naturliga näbb för att straxt blifva en skald; man satte sig dristigt öfver alla smakens fordringar och föraktade formen såsom ett onaturligt band. Att vilja fordra af en diktare att han skulle undvika, åtminstone sådana fel mot språkets och stilens renhet, för hvilka man skulle hafva straffat en skolpojke, ansågs för ett löjligt pedanteri och för brist på poetisk känsla. — Tisteln sköt dristigt upp vid sidan af rosen; pappegojan sjöng i chor med näktergalen, och menade att bon också hade lof till att låta höra sin stämma. Då inträdde en reaktion. I en veckoskrift — Den Flygande Posten, som utkom åren 1827—28 och 1830 — uppträdde Heiberg såsom den goda. smakens-riddare. Från alla sidor upphäfdes ett ramaskri; att han icke i stum. beundran -knäböjde för: Ochlenschläger, atan helt enkelt vågade att anmärka några fel hans dramatiska arbeten, blef tolkadt såsom orist på sinne för det poetiska och såsom en rukt af alund; allt hvad han ifrade rörande