Aftonbladet – 11 mars 1846, sida 2

satta kapitalet. PROFESSOR S. NILSSONS PROGRAMM VID SEKULARFESTEN TILL MINNE AF LUTHERS DÖDSDAG. Redaktionen har händelsevis erhållit ett exemplar af detta programm, som är så förtjenstfullt, och, hvad som numera är mera sällsynt ifrån våra universiteter, affattadt i en så varm anda för ljusets och frihetens sak, att vi bär meddela ett utdrag deraf: Vid minnet af Luthers trehundraåriga dödsdag framstår för oss i härlig glans bans skiftesrika lif, hans strider och segrar för ljusets. och sanningens sak, hans mäktiga inverkan på samtida och kommande slägten. Mariin Lutber var en af de jettegestalter, dem Försynen då och då framkallar, för att i mensklighetens trångmål med ovanlig styrka ingripa i händelsernas gång. Det förefaller nära nog sagolikt, att han, en obemedlad arbetares son, och fostrad i en munkeell, der han tidtals nedtrycktes af en förtärande sinnesoro, från vaggan omgifven af torftighet och från alla sidor omhvärfd af den vidskepelse och råhet, i hvilken tidehvarfvets munkväsende nedsjunkit, förmådde bryta alla hinder och blott genom klarheten af sitt snille, styrkan af sin vältalighet och fastheten afsin jern— bårda vilja, ombilda halfva Europa och besegra äfven jordens mäktige. Eget medvetande om sina afsigters renhet, egen öfvertygelse om sim sändning af enhögre makt, gaf åt alla hans företag en snart sagdt öfvernaturlig kraft. Hans bekanta uttryck inför kejsare och furstar på riksdagen i Worms: ,Här står jag, jag kan ej Jannat, Gud hjelpe mig, amenl visar tillräckligt att han ansåg sig sjelf såsom ett verktyg i Försynens hand att utföra Dess vilja och bud. Hans sak var Guds sak, det kände han i sitt innersta. Derföre skref han till en vän: Jag har En som försvarar min sak, om ock hela verlden vore mot mig ensam. Och huru litet ban sökte eget beröm, huru ringa han aktade.sin egen personlighet och huru denna försvann mot vigten och storheten af den sak han förfäktade, visar bland annat bans yttrandez Jag blir helt ängslig och rädd när man berömmer mig; det gläder mig då man lastar och smädar mig,. Men smädades den sak han dref, då sprang han upp som ett retadt lejon och grep sin andlige motståndare, och släppte honom icke förrän ban kufvat eller krossat hönom. Man har förebrått Luther enalitför stor häftighet och föga urval i uttryck mot fiender. Till en del låg detta i tidens lynne; dock äfven sina samtida föreföll han stundom alltför häftig. Men med sin rena vandel, sin öfver alla låga passioner, egennytta och menniskopris höjda själ, med sanningen blott till sträfvandets mål, med det rena bibel-ordet till norm, och med vissheten att vara skickad att verka Guds verk till sporre för sina handlingar, spridde han öfvertygelsen hvart han framgick och gjorde ständiga skördar åt den lära han tolkade. Luthers protest mot påfvedömet var likväl icke endast ställd mot de grofva missbruk, som i kristna kyrkan inrotat sig: aflatskrämeriet, öronbikten och det onaturliga sedeslösa celibatet; det var äfven en öppen protest mot samvetsoch tanketvånget, och ett frimodigt oci bestämdt yrkande på forskningens och yttrandwrättens frihet. Romerska hierarkien hade nästan öfverallt i Europa utbildat sig till en oinskränky berrskaremakt, och derunder lagt både förnuN och religioni kyrkans bojor. Kyrkan föreskref vad som var tillåtet att i veenskapen efterhyrska och i religionen tro. All jelfständig forska g, all egen öfvertygelse var älteri, och kättaren dömdes till timmelig och vig eld. Fruktan för båda förslavade menniskoanden och gjorde o Nöjligt, att sann bilding, förståndets upplysvimz och bjertats fördling, kunde der inrym.mas bredvid de ryslia bilder, som ständigt föresväfvade den uppkrämda fantasien. En omisskär nig råhet, och n i mörkret smygande, men dock uppenbar orden sedeslöshet, stämpla cesav tider af nensklighetens vanära. Samhällets Ändamål, tt med lag och rättvisa skydda sins medlemnars fria utveckling till den högsia möjliga ulturgrad och den högsta humanitet, kunde, inder så beskaffade förhållanden, på intet Vis örverkligas. Luthers reformation började väl inom kyr ap, ty den utgick ur ett kloster, men den utifvade snart sitt inflytande äfven på det medorgerliga samhället. Den omfattade ej blott eologernas uppställda trosläror, utan äfven den å kallade verldsliga visheten, som också dersenom lossades ur kyrkans band: Religion ch vetenskap, fattade i sin högsta id, äro i runden ett. All vetenskaplig forskning är i itt högsta sträfvande en religiös akt; ty målet ör all upprigtig !och oegennyttig forskning är 1 att söka enheten i mångfalden, det oföränerliga i det ombytliga, det eviga i det timlia; — och följden af denna forskning är, att inken höjes från jorden till himlen, från tmen till tingens upphof. All vetenskaplig forsking, likasom allt studium af skön konst, är i itt allra-innersta religion; det är tankens och änslans behof att från det omedelbart gifna FE ES 1 I IPA Y 1 2 RS PE . Sva JV veG