Aftonbladet – 10 mars 1846, sida 3

öffentligen uttalade principer, ehuru detta, oc veterligen, hitintills icke varit anmärkt i de tid ningar, hvilka vilja gå och gälla som oppositions Itidningar och hvilka dagligen skrifva alnslång artiklar angående förmenta synder mot prin ciper, i den riksvigtiga frågan rörande vapen röckar och galoner. lad (Insändt.) Till sorgespelet Erik XIV:des recensenter och publik! Lika tacksam för, som hedrad af det, under all olika anmärkningar, hos alla lika vänliga sätt, p hvilket pressens. organer i hufvudstaden behaga I bedöma och den vördade publiken mottaga sorge tlspelet Erik XIV, tager jag mig dock friheten, at I vördsamt reservera mig mot ett missförstånd, som -l gemensamt för de flesta af recensenterna och för Imodligen ej så få åskådare, synes ligga till grunt Iför det hufvudsakliga klandret; och hvilken irring , jag, för sakens skull ej blott, utan ock för alla; deras, som benäget intresserat sig för detta skåde I spel, önskar från detsamma aflägsna. Man tycke nemligen göra sig den föreställning, att jag haf I för afsigt, att i denna tragedi uttömma och afslut: I hela denna konungs mångskiftande karsakter oci Ilefnadsöden, och så slå bort i en klump detta rik: poetiska råämne. Ingalunda! Mig har så väl ui historisk, som dramatisk synpunkt synts orådligt lomöjligt, att samla dragen af denna psychologiski outtömliga personlighet, sammanfatta taflorna a! Tdetta växlingsrika lif inom ramen af ett enda sorI gespel. Jag ville deraf bilda tvänne. I det första Isom nu går öfver scenen, har jag sökt samla bilden Jaf den poetiske, ridderlige, älskande, men under partiernas och egna synder slutligen förvirrade Iskuldbelastade och krossade konucgen, slutande med den katastrof, som lägger honom för åskådaIrens fötter, en från thronen lösryckt spillra, en af ödets bölja på stranden uppkastad skeppsbruten, beröfvad krona och ära, samvete och frihet. Detta styckes ursprungliga titel var derför: Erik XIV, Första afdelningen. I den andra åter, som jag visserligen haft för afsigt, att låta följa i hamn och häl, så framt icke förhållanden, liggande helt och hället utom det dramatiska, midt i halfvä arbetet, återhållitmin hand, skulle uppträda den fångne — ännu en tid utåt efter verld och frihet blickande — sedan resignerande — slutligen med sig och himlen försonade Erik — det för dynastiska intressen och en grym politisk nödvändighet fallande offret. — Skulle nu icke i och med denna förklaring öfver afsigten med, gränsorna för detta första sorgespel, försvinna så väl för åskådarens som kritikens blick de dramatiska förvillelser, dem man förebråttslutskten; och man blifva benägen, ätt skänka samma ömhet, hvarmed man till stor del upptagit de föregående akterna, åt äfven den ö:te, som — hvilka brister den än må ega — i hvarje scen, jag vågar säga: hvarje rad, står på historisk grund, ända intill och med det skott, som — emedan det knallar nog starkt inom skådeplatsens trånga murar och således ej heller kan sakna sin effekt — man velat hänföra till dessa sökta knalleffekter, öfver hvilka jag dock dristat anse min ringa och blygsamma sängmö en smula upphöjd? — De anmärkningar man sedan, ehuru i de humanaste ordalag, trott sig befogad göra vid Göran Perssons och Johans karakterer, hoppas jag skola, om icke undanrödjas, åtminstone modifieras, då stycket ofördröjligen, just i denna afsigt framträder i tryck i dess ursprungliga helhet, befriad från de uteslutningar, förkortningar och ändringar, som sceniska afseenden gjort nödvändiga; förutsatt, att det i boken skulle lyckas, att möta lika vänliga blickar, som från scenen. För öfrigt kan jag icke neka, att i detta stycke förekommer icke allenast aristokratfördömande, utsn aristokratmördande — och det i fullt mått. Men hör och ser man då ej de gissel, som svängas öfver pöbelyrens rygg? Och när till slut demagogen bänger i galgen, och en konung ligger der, söndersliten mellan partiernas och egna synder, en blodig bortkastad trasa af kungligheten, skulle icke aristokraten för sin del finna sig belåten med denna rättvisa af den dramatiska och gudomliga rättvisan? Undan denna sednare smyger sig intet sambhällskryp; och öfver den flyger ej heller la haute vole. — Dess lilla. bouderie betyder dock intet! Vi lefva ej i Gustaf III:s tid, då den förnäma verlden, med sin närvaro, sin glans, sin ton stödde tåatern. Denna, likasom öfriga bildningens fosterländska institutioner, har nu mera sitt stöd i den stora allmänheten — folket — denna. hufvudstadens, likasom landets kärna — i hvilkens sköte intelligensen, bildningen i alla dess riktningar, funnit en tillflykt, och der den nu räknar sina beskyddare och befordrare, likasom den i illa tider haft der sina odlare, sina dyrkare. Skulle le redaktioner, som sysselsatt sig med kritiken af jorgespelet, behaga äfven intsga denna-belysningp; skedde mig, saken, och måhända en och annan af deras blads läsare, en tjenst. Stockholm d. 9 Mars 1846. Författaren. OR (Insändt.) Några ord om beväringsexercisen innevarande år: När nu mera icke torde kunna betviflas, att en rerklig nöd råder, åtminstone inom flera proviner, och då denna nöd icke allenast är herrskande lär i landet, der lifsmedlen äro uppstegrade till n oerhörd höjd, utan brist på lifsförnödenheter ifven uppstått uti de flesta andra länder i Europa, wvarigenom intet hopp gifves att nu gällande böga riser snart kunna komma att nedsättas; så skulle let otvifvelaktigt vara en stor Välgerning, om vår uti dessa vanlottade provinser nog högt beskattade llmoge underlättades, åtminstone i sådana fall, ler ingen den ringaste skada för någön kan upp-; komma. Häribland anse vi inställandet af beväringsexerisen för i år vara af mycken vigt; ty utom att lenna exercis kostar betydligt, så behöfver man cke resa långt, t. ex. inom Stockholms län, för tt öfvertyga sig om, huru svårt det går med skat-s ernas indrifvande, och för att blifva värse, att nö-i en är så stor, att till och. med halmtaken måst san le a VR Fe a a I ÄV WW