Aftonbladet – 7 mars 1846, sida 3

— nee — RzEsoR I MAROCKO måste vara vida mer romantiska, än i vårt civiliserade tråkiga Europa. Detta kan man åtminstone sluta till af: den vaksamhet, som det nyligen till Paris anlända marockanska sändebudet, under resan från Marseille till Paris, iakttog, för att icke blifva öfverrasksd af röfvares anfall. Öknens son satt bredvid sin tolk uti postvagnen och höll sitt laddade gevär ständigt i beredskap. Om en bonde gick förbi, spände han hanen och utrepade: Det är en fiende. Men till hans stora förundran läto landtfolket honom ostörd pässera. Detta förde honom på den tron, att postiljonen eller tolken måste vara kändt folk. Undor det han med beundran betraktade åkerfilten, bergen och vingårdarna, framtittade bakom en stenhop flere skäggiga ansigten och åtskilliga i solljuset blixtrande hackor. Marockanaren grep åter sitt gevär, men vagen. fot obehindradt förbi. Det vår då vänner?? frågade marockanaren sin tolk. pDet är soldater, som arbeta på en chaussee,, svarade denne. Andtligen inbröt natten. Sändebudet trodde sig böra föröka sin vaksamhet. Ni får sova till klockan två,, sade han, imedlertid vill jag vaka, och sedan kan ni bli skildtvakt Tolken trodde sig icke hafva förstått horom. Marockanaren satt imedlertid och lyssnade skarpt hela natten, och om morgonen sade han till tolken: oJag har icke gjort något skott, de hafva varit rädda. — Hvilka? — Innevånarne i trakten.s — Åhb, de hafva sofvit godt. — Hade de då icke blifvit underrättade om vår ankomst genom spioner? Vid Allah! deras spionr måste verkligen illa uträtta sin tjenst.o Tolken kunde med möda öfvertyga honom, att man i Europa reste säker för plundring, och marockanaren var alldeles utom sig af förvåning, att man kunde resa så långt, utan att behöfva göra ett enda skott.