Aftonbladet – 7 mars 1846, sida 2

hvad säga de honom? Han har kanske aldrig sett en bibel. Om änteligen i något kyffe, der dess föräldrar bor, en gumma finnes, som lär barnet läsa, om det till och med admitteras till nattvarden: hvad vet det eller hvad kan det? Katechesen är i bästa fallet en inpreglad utanlexa, en lika obegriplig ordström som den, hvilken sorlar i kyrkan, med den skilnaden blott, att barnet sjelft är det medvetslösa instrumentet, som frambringar detta sorl; det kallas beredelse till Herrans Nattvard att i vissa dagar samlas på ett ställe och inför en svartklädd man göra sig qvitt en ordröra, som man med outsägligt besvär har proppat i sitt minne. Den svartklädda mannen, den barnet kallar presten, förklarar väl i korthet religionens hufvudläror, men ofta: mycket knapphändigt och lika ofta nästan intet. Låt vara, att han äfven gör sig möda dermed; men hvad förslår hans nit, hans kärlek och varma kristendom att verka på en sådan massa han har framför sig och en massa, för hvilken hvarje hans ord är fremmande och tarfvar en särskild förklaring. Om således en af pariasklassen fått någon undervisning, så är det en snart förbigående solglimt från sanningens sol, som nätt och jemnt hinner att göra honom solblind, men ej förmår att lysa honom utan blott gör, att den skymning, som omger hans själ, synes honom ännu mörkare än förut. Och nu blir han yngling, snart får han rätt att sjelf förena sig med någon inom kasten; det, dröjer ej länge, förrän han är omgifven af en -barnskara, en ny plantskola af individer, dömda att förvexa, att förtvina och dö i mörkret. Så ökar sig år från år den skara, ur hvilken fängelserna hemta sina besättningar. Och vi bildade, vi, som borde göra icke allenast något utan allt för att upplyfta våra bröder till oss, vi, som hålla vackra tal om jemnlikhet inför lagen och om de medborgerliga rättigheternas allmänlighet, vi göra ingenting vid saken, eller, om vi göra något, är det ett litet experiment med att drifva vitdblommor i rum, inrätta en fönsterträdgård af