DJURET-. (Ur oFår gån, af ÖNKEL ÅDAM.) Alexander von Humboldt besökte en gång en underjordisk grotta i Central-Amerika; hålans ingång nästan spärrades af tropiska växter, som, svällande af lifskraft och fostrade under en glödande sol, prålade med tusen blommor, hvilkas vällukt doftade öfver nejden. Naturforskaren nedsteg i det underjordiska mörka riket och letade sig fram v.d stranden af en bäck, som sorlade i djupet; och äfven här fann han växter; de voro icke lika någon af dem han sett deroppe i dagen; deras hjertblad hade förvuxit till oformliga klumpar; deras stänglar voro hvita, färglösa och sjukliga, utan blad och utan blommor, och likväl, säger Humboldt, voro dessa af samma slägte som de, hvilka i så yppig grönska betäckte ingången, men mörkret hade gjort dem färglösa och förstört formen. Den store naturforskaren kunde dock ej igenkänna dem; han blott gissade, att de voro desamma. Menniskoforskaren gör, då han anställer ett besök inom den oupplysta, den råa menniskoklassen, samma erfarenhet som Humboldt; han träffar på djupet menniskor, till den grad förändrade från det ursprungliga, att de blifvit oigenkännliga; likasom Humboldt ej kunde igenkänna blommorna, solens bilder, i de spöklika formationer han fann i hålans mörker, så förmår denne ej heller igenkänna menniskan, gudsbilden, i den förvuxna, spöklika menniskohamn han hittar i okunnighetens djup. På begge ställena ligger orsaken deri, att de uppvuxit i mörker; menniskobjertat så väl som blomman rullar ej opp sina blad, om den ej träffas af Jjuset; knoppen förväxer, förändras, öfvergår slutligen till en nära organisk massa, då den omslutes af natten. Om någon gör sig mödan att studera den Pariaskast, som vppväxer ibland oss och som befolkar hufvudstadens gator med sjukliga tiggare och våra fängelser med brottslingar, finner man klart, att den till största delen kan anses bestå af fullvuxna barn, som, nästan utan att sjelfve veta deraf, begå brott och som trotsa