Aftonbladet – 6 mars 1846, sida 2

nen; kom hit, gesällskap! skål för alla vackra lickor! — noch ein mall — två supar å rad, i rad, å rad, då komma vi inte buller åstad. Åh, se här är en sladd qvar; hör hit, pojkar! ni kan få er en sup också; se här, Pehr Alolll — Nej, tack, herr Watz, jag super inten;, svarade gossen och bugade sig, — Hva fan ir du för en? super du inte? Ah, dra du till, pojke, det är inte alltid du får det för intet, se så! Nej, herr Watz, återtog Pehr Adolf, jag blir så yr, bara jag luktar på bränvin. Yr? Ja visst blir du det; hvad skall man annat bli af bränvin? Nå, så pruta inte emot; häll på baral Nu tog herr Watz gossen i nacken och hällde i honom en sup bränvin. Nå, förbanna mig,, skrattade gesällen, blir han icke röd i synen som en kräfta; se så, drick nu en sladd dricka ofvanpå, så går det väl ner; nå hur snmiakar det?, — Det svi — svider som eld, hviskade den halfqväfde Pehr Adolf till svar: — Ja, si det är just susen detos, sade herr Watz; det är godt bränvin det der och håller perlor sen, så att det ser ut som en kristall. — Det är inte underligt, yttrade den andre gesällen, som kallat sig med det klingande namnet Rosengård, det är inte anderligt, att pojken der hickar, då han får en sup; han har varit hos den helige kamreraren på Kungsholmen, den der i lefverbruna rocken — Gröning tror jag den perukstocken heter — och der i huset finnes inte en. tår bränvin så stor, att en svala skulle kunna supa sig full. För två år sedan, då jag var utlärling, så gick jag dit med ett DT vi hade gjort; det ir-min själ inte godt aut lefva al 20 skilling.