Aftonbladet – 4 mars 1846, sida 2

— Hvar ligger hon?, — Här, Lars Anders, den der sandhögen bredvid skiljebrädena i vester, hon dog i vintras, förstår du; men nu är det vår., Jaha, det är vår, eftersade mannen och lät fingrarne glida genom håret, liksom för att afkyla hufvudet genom att dela de hoptofvade lockarne, — och nu raglade han bort till grafven och satte sig på sandhögen. Klockaren gick och glömde under sina förrättningar i tjensten den stackars Lars Anders, som i aftonkylan satt derute på sin bustrus och sitt lilla barns graf. I allmänhet äro vi ej mäktiga af länge fortvarande känslor; vår bön är ofta en blott ögorblickets hänförelse, iemförlig med den vi känna, då vi afhöra en skön koralsång, och vårt deltagande för. andra är en tår, som faller bort lika snart som den formerat sig, — så borde det likväl ej vara. ty hela vår lefnad borde vara en bön i handling, och vårt deltagande icke vara en gråtmild, maktlös kärleksdröm, utan en glad, lefnadsfrisk och vaken kärlek, — som älskar, beklagar, upplyfter och tröstar, utan att sjelf nedtryckas. Lars Anders var derföre glömd i samma ögonblick klockaren ej mera såg bonom. Der satt han nu, utan maka, utsn hem och utan ära, — utan allt, då man undantar lifvet. Det var oredigt inom honom; tusen vexlande bilder trängde sig framför hvarandra, sammanpackade sig i obegripliga skepnader; men allt var så mörkt likväl, så dystert och så dödt. Der vaknade hos mannen en djupt begrafven naturkänsla, — bämnden vaknade inom honcm och kämpade med ljusare makter; som bodde dericne, Vi stackars menniskor kunna ej häm