Aftonbladet – 4 mars 1846, sida 1

utan att få något, tigga vid. rike mans dörr såsom Lars Anders; — jag känner Lars Ah ders, och han är beskedlig, han, gör ej en masl förnär, och-hans -enda-fel är; att -han blef kä och gifte sig så der på tvären, och att det se blef missväxt, och att han gaf sig under näm deman i Klinta, den snålvargen, som inte un nar någon att lefva., — J har rätt mor, näm: deman i Klinta är just en rätter en, han, er igel som lefver af den fattiges svett och blod, sade bonddrängen och knöt handen af vrede Jag känner honom — det var han, som to; hemmanet från far, och derför är jag nu er fattig dräng, som inte har en torfva., — Stackars Lars Anders! sorlade hela mängden, nä! den straffade återfördes i fängelset. : Lars Anders hade utstått sitt straff för at sjelf blifva förbättrad, och för att gilva en varning åt andra: det är ju lagens mening, om den har någon? Men begge delarne hade slagit felt, Lars Anders var ej förbättrad, utan hade i stället först nu fått statens bekräftelse på, alt han var och skulle blifva en brottsling, — Och varningen var ingen, emedan straffet icke uppväckte fasa för brottet utan för en grym lag; väckte Hat och förakt mot den menskliga rättvisan, derföre att denna upphört att vara det och nedsänkt sig till verktyg åt ett slags sjelfhämnd, skadlig derföre att den är ändamilslös, och felaktig derföre att den är skadlig. Vi se vid bvarje afstraffning huru folket kastar sin skärf i brottslingens hatt och ömkar honom i stället att lära sig afsky sjelfva brottet; och folket band!ar här instinktmässigt; det pliktar sjelfvilligt sina slantar såsom sårabot, emedan det känner på s:g, att det der är orätt; men tror att det är ett nödvändigt ondt. Påföljande söndag stod samme man, lika blek och lika dyster, på gången i Klintorps kyrka: ian skulle åter upptagas i församlingens gemnenskap, — också ett misslyckadt försök; först