Aftonbladet – 3 mars 1846, sida 2

hålla det. Man nästan önskar honom nådestöten, för att komma ifrån den qvalmiga förkänslan af ett öfverhängande, ett oundvikligt fallande Damokles-svärd. Det är i den flytande och sköna diktionen i första, andra och fjerde akten, som författaren låtit framqvälla sitt snilles rikaste guldåder — samma inspiration följer honom endast delvis i. tredje och femte akterna. : Ehuru, eter hvad det berättas, åtskilliga händer en längre tid varit sysselsatte att ur den rika kronan af detta skaldeverk bortrensa alla obehöriga ympqvistar, tryckes ännu arbetet här och hvar ned af sitt eget öfverflöd. Det bar ongörer. Sådana finnas redan i den sköna första akten, men mest i de båda sista, då man indå fordrar en raskare gång än någonsin i skådespelets utveckling. Målaren David beklagade sig, under franska revolutionens blodigaste dagar, att ban icke fick nog rifvet af den r;da färgens. Möjligen skulle man kunna göra förf. en förebråelse i samma syftning. I hans skådespel flyter måhända mera blod,:än bebhöfligt är, och nära slagtarbusmessig förefaller: den profusion, hvarmed konung Erik sudlar sina händer och manschetter röda. Förf. har låtit Stenbock lossa ett böss-skott emot Erik, som först stupar deraf, men sedan åter kommer sig. Här beröra vi styckets svagaste punkt. Detta sätt att, i ordets egentliga bemärkelse, expediera hjelten från scenen, är, om det än kan ega ett slags bistorisk grund med tillbjelp af en anakronism, bkväl så litet tillfredsställande, att man ej kan annat än önska en förändring deruti. Bredvid dessa brister har stycket, såsom wi förut närant, många, stora glanspunkter. Det eger alltigenom en ren, ofta praktfull diktion, med repliker ej sällan af skakande kraft, med bilder af hänförande storbet, af djup sanning. En värdig medtäflerska till det yppersta hvilken dramatisk litteratur, som helst, har att uppvisa, är den vackra scenen i andra akten, då konungen och hertig Johan närma sig till en förlikning, endast för att sedan objelpligt bryta med hvarandra.