Aftonbladet – 3 mars 1846, sida 2

Ett slags temligen umbärliga instrumenter, som ziguenar-horden släpade med sig på sin örd, voro åtskilliga piedestaller af papp eller räd, på hvilka truppens qvinnor vid högtidliga tillfällen uppstego och sträckte benen i olika rigtningar. Truppens karlar lågo härvid på knä, som äkta, artiga, försmäktande ziguenare. Ur da jolie fille de Gand, derest vi icke alldeles missminna oss, hade ziguenarhorden, som naturligtvis lägger sig till hvad den kommer öfver, tillegnat sig en liten kavaljer på tre ben, hvilken troligtvis i denna stund går på fyra. Om honom gäller antagligen detsamma, som målaren Fragonard vid något tillfälle yttrade angående Guimard, att, då hon talade om :enslighet, den aldrig kunde förstås i högre mening, än som en tåte-å-:te. Den lille trebente mannens massiva hufvud tycktes sqvallra om en tåte-å-tlåte af intimaste slag. Men den ystra, jublande musiken dör hän, dansens flygtiga skaror försvinna, — mägtiga fjät. dåna öfver. tiljan — ett fosterländskt sorgespel, fosterländskt ti!l ämne, fosterländskt till törfattare, träder upp på scenen.) Det är icke något tillfälligt hugskott, som man nödtoritigt svept in i rustningen af några hundrade jamber, det är ett omsorgsfullt, samvetsgrannt utarbetadt verk, det är en redan grånad författares cverk och hvila,. Det var länge sedan så pass gedieget inhemskt gods fanns inom de murar man helgat cpatriis musis. För en referent, som i sin omgifning vill söka stöd för sitt omdöme, bör egentligen Erik XIV ses frin tvenne synpunkter, från öfre am fiteatern och från någon af de bögsta raderna, derest icke referenten måhända har nog mod att ge sig in, enligt Geijers uttryck, ci trängseln af en stående parterr, På den förstvämda platsen susar mången anmärkning mot den nya tragedien; man spårar mången reser vationsmin mot författarens djerfvatirader; ögon, som fuktats vid Eriks och Katbarinas ljufva kärleksFä ) Läsaren torde benäget erinra sig, attglenarfesten slutade söndagens, och-Erik XIV Wlgjörde måndagens spektakel. Å : 2