Aftonbladet – 3 mars 1846, sida 2

Scenen, då Catharina Månsdotter besvärjer Eriks vansinne, är poetiskt tänkt och utförd med finess och behag. Förf. har här lagt en idyll till ram för ett djupt tragiskt moment. — Al gripande effekt är det på en i viss mån historisk grund byggda uppträdet, då Göran Pehrsson till sin son testamenterar hela sitt glödande adelsbat, sitt påibegynta verk att undergräfva feodalväldet, bämden af sin död och räddandet af sitt minne. Och minga dylika juveler skulle kunna uppletas i denna rika grufva. Voro de endast fattade i ett starkt, sjelfständigt sammanhang, skulle det hela utgöra eit stort, ovärderligt konstverk. Af de i stycket framträdande hufvudkaraktererna är Eriks tecknad med mästarhand, och återgifves på ett ganska förtjenstfullt, stundom lysande sätt af herr Dahlqvist. En rik natur i disharmoni med sig sjelf bordeicte ligga fjerran för herr Dahlqvists ovanliga, men äfven i viss mån inom sig splittrade talang. Hr Dahlqvist var sjelfskrifven till Erik XIV:s rol, och utförde den synbart con amore,. Han var rätta mannen att framställa den grubblande, oroliga, snillrika, mjeltsjuka och ändå poetiska natur, som, i blomman af ungdom och fägring, med ett frejdadt namn och ett skönt konungarike till arfvedel, på en urtafla i Kalmar slott, öfver siffrorna ritade inskriptionen: Omnes vulnerant; ultima necat). Med verklig poesi återgaf herr Dahlqvist kärleksscenerna med Katharina, dessa ljufva ögonblick, då den arme Erik psåg lifvet så skönt, att han ej trodde på döden,. Under vissa momenter af Eriks galenskap dref herr Dablqvist sitt spel till högsta illusion, och, näst efter författaren, tillhör ostridigt dagens ära: honom. Enligt historien var Göran Pehrsson en man, som innehade sin tids högsta bildning, fin och förslagen, djerf och tilltagsen; om han lefvat i en sednare period, skulle man sagt honom ega anlag för diplomatien. Han kände ganska väl, att talangens värde, liksom diamantens, i sin mån beror på slipningen. Hos honom hade, ) Alla såra de; den sista dödar,