att man i första ögonblicket är fre:fa! tro, att det här!eder sig från menniskohänder. Höjden är 25, bredden omkring 135 fot. Sidoväggarne äro vid ingången öfvertäckta med latinska, till hälften utplånade inskrifter. Imedlertid har man lyckats så pass dechiffrera några ord på ena väggen, att man lätt i tankarna kan komplettera det felande. De låta: PaATER No.... IMAGINE . . .. SACRAMENT . . DonaTtus. ... På flere andra finner man oftå ordet Martyr upprepadt, jemte bokstäfverna B. A. S. (benedicat animam sanctam). Enligt all sannolikhet har således denna grotta tjenat till en fristad för de första kristna, under den afrikanska kyrkans förföljelse, och måhända är biskop Donatus, som lefvat här i landet, äfven omkommen i denna grotta. Ifrån ingången sammantränges grottan och följer en horizontal rigtning, ungefär trettio steg: derefter inträder ett så djupt mörker, att man måste begagna facklor. Vägen böjer sig hastigt i en 45 graders vinkel, och man måste gå med största försigtighet, för att icke falla öfver stenhoparna, hvilka lossnat och nedfallit från väggarne. Till :venster har man en afgrund, så omätligt djup, att man icke hörde när en sten, som ditkastades, träffade botten. Man följer således högra grottväggen och kommer efter 200 stegs vandring på en slipprig, mer än 60 grader sluttande grund, icke utan fara, till ett oerhördt hvalf, hvars oregelmessiga och vinkliga väggar äro smyckade med fantastiska bilder af droppsten uti så rik mångfaldighet, att man ovilkorligen tror sig försatt i Arabernas underverld. Här ser man kolossala statyer, verkliga jättar, hvilka det endast felas Guds ande, och hvilka tyckas uppstigna ur jordens sköte, för att befolka denna subtelluriska sal; der stå väldiga pelare, hvilka synas stödja den stolta byggnadens hvalf: förgäfves skulle man försöka efterbilda deras egendomliga skulptur; deras ornamenter tyckas vara besatta med diamanter och rubiner, hvilka i tusenfaldig skiftning, bländande för ögat, återgifva skenet af facklor och ljus. Andtligen höjer sig i midten af detta trollslott en nästan naturlig orgel, hvars tallösa pipor endast synas vänta på den konstnär, hvars hand skall lösa de deruti slumrande tonerna. Genom en trång dörr kommer man ur denna sal och följer en lång stund en mörk, slingrig stig, ömsom bredare, ömsom smalare, mellan de ofantliga klippblocken eller) de tallösa stalaktiterna. Vägen är smutsig och slipprig genom vattnet, som beständigt droppar ner från väggarna; åter kommer man, icke utan möda och fara, i en annan sal, som icke stär efter den första i storlek, upphöjd skönhet och underbar prakt. Men här gripes man af en bemsk rysning, ty öfver hufvudet ser man en botande klippa, hvars utsträckning ögat knappt förmår att fatta, och dock hvilar hela blocket i sin ofantliga storhet på en fot, hvars omfång är så obetydlig, att tvenne personer lätt kunna omfamna den. Den tyckes vilja störta ner i afgrunden; den minsta skakning, ett luftdrag kan vara tillräckligt för att förmå den att falla, och dock hafva sekler förflutit, under det den nedhängt så der hotande. Andtligen kommer man på en icke mindre slipprig och svår stig till fden tredje salen, uti hvilken män återser de begge sörsta sälarnas beundransvärda herrlighet. Denna lutar grottan. Fem fjerdedels timmar fordras, innan man från ingången kommer till denna sista sal. Grottans största djup under jordytan är nära 1000 fot; hennes hela utsträckning omkring 3000 och bredden omvexlande ifrån 60 till 450, allt rhenska fot. Uti den tredje djupaste salen visade thermometern 25 grader Fabr. — TUNnneL I LUFTEN. Det är af äldre tidningsartiklar bekant, att man ärnat lägga en jernväg på en hängbro, öfver det redan genom Telfords ryktbara hängbro bekanta Menaysundet; men engelska regeringen har vägrat godkännande af detta förslag, derföre att Telfords hängbroar icke befunnits fullkomligt säkra. Hos det bolag, som spekulerar på anläggande af en jernväg öfver sundet, kom nu en hvalfbro i fråga; den skulle byggas af jern och få två bågar, bland hvilka den ene likväl måste ovilkorligen ha en vidd af 450 fot. Men mot detta förslag invände amiralitetet, att bågarne icke Vid sidorna voro Höga nog för att tillåta skepp att segla fritt under dem. Sålunda återstod blott valet af en fullkomligt rak spång, hvilande på lodräta bro-kar vid begge ändarne. — Robert Stephenson, den berömde jernvägsbyggaren, har nu föreslägit detta problems lösning medelst en oval ihålig jernbjelke, som skall läggas öfver sundet, 450 fot lång, 30 fot vid i vertikalt mått och 45 i horisontellt; inuti den skall jernvägen gå. Det är alltså en tunnel af jern, liggande fritt i luften öfver ett sund, och på så höga bro-kar vid ändarne, att linieskepp kunna ostördt segla derun-der, medan ångvagnsfororna ila derigenom! nns — Ä —-—————— Fortsättning af redovisningen öfver de till Stock