Aftonbladet – 2 mars 1846, sida 2

lade sig grefve Gustaf af Wetterstedts fina smidighet, som väckte beundran äfven hos monarker, under det hans fina takt och gästvänligs sinnelag gjorde hans salonger till en mötesplats: för den stora verldens mest utsökta sällskapston På honom kan lämpas inskriften öfver en enkel grafvård å S:t Clara kyrkogård här i staden: On ne meurt quavec le dernier de ses amis. Samtidigt med desse statsmön lefde, glänsande men kort, trenne generationer af sköna, på behag rika qvinnor. Deraslefnadsöden gingc nästan i samma tonart. De lefde alla i detta hotell — för att dö fjerran från sitt fosterland cch från hvarandra. Den ena slumrar i grafven vid Hieres bland -orangerna och granatträden på Medelbafvets strand. Den andra hvilar i den präktiga mausol, soni reser sig bland nya kyrkogårdens dystra, Högtidliga tallar. Den tredje, en qvinlig lord Byron, förenade han: snille och skönhet med hans olyckor, somnade vid bruset af de böljor, dem han, till verldens undran, klöf mellan Europa och Asien. Cypresserna på de kristnas kyrkogård i Peru höja pu sina sörjande grenar öfver den sköna svenskan, som föddes vid Mälarens kuster, för at! dö vid Bosforens. : Fcrunderliga ödets skickelse! Då hvad grefv Wetterstedt ägde kärast qvar på jorden, lem: nåde fäderneslandet för att i Orienten finna er graf, — kallades från turkiska. kejsarrikets huf: vudstad hit upp till norden: den: man, som skulle bära en börda, hvilken blifvit för tun; för Wetterstedts under sjukdomen dignande skuldra. Nuvarande statsministern för utrikes ärenderna egnar den tid, statsmannaverksamheten iemnar honom öfrig, åt lärdomens njutningar. Det har derföre länge varit mörkt cch tyst i utrikes ministerhotellet, i öfrigt slutet som en dipiomats tankar. Glansen, prakten, nöjena, tycktes hafva flyttat något längre bort, endast midt öfver gatan, till Adelsvärdska palatset, der