Aftonbladet – 2 mars 1846, sida 2

mattor belagd och af blommor och vexter öfverallt smyckad vindeltrappa till danssalen. I danssalen möttes vi, om uttrycket tillåtes mig, af tvenne haf. Ett haf af ljus, strålande från fem rika kronor, en mängd lystrer, kardelabrer och andra lysande inventioner; samt ett haf af toner, brusande från en talrik, af Schnötzinger anförd orkester. Den der Schötzinger är en mästare i sin sak. I den allvarsammare musiken är han ingenting serdeles utmärkt; men i exekutionen af dansmusik har han uppnitt ett sådant mästerskap, att jag tvekar om ms: af någon hört något fullkomligare i detta b: seende. Dansen skulle säkert icke varit så olympiskt lifvad, hans toner förutan. Ur de bzarraste preludier, som lemna alideles in suspersor hvad deraf månde komma, blir resultatet än en hvirfiande vals, än en stormande gallopp, än en förtrollande mazurka. Snart var dansen i animerad gång och vi gamle dömde till overksamma åskådares tacklösa role. Vid blicken på de än sylfidiska, än kraftfulla gestalter, hvilka med omedvetet behag och brusande hastighet rörde sig i dansens ringar, tänkte mången af oss åldringar på den motsats till allt detta vi sjelfve erbjödo, på gikten i våra fötter och andtäppan i våra bröst — då smög sig öfver våra hängande, pussiga läppar mer än en saknadens suck, helgad åt: De dagar, ack! de hädanrfarna De sköna dar, de himmelsblå; då äfven vi voro glada, ystra, dansande kavaljerer och damer. När menniskan är glad dansar hon. Glädjen är dansens ursprung. Deraf kommer, att dansens olika skaplynne hos olika folk : visar dessas sinnelag och bildningsmått. Ty under glädjen förställer man sig icke. Angläsen visar engelsk tröghet och ceremoni. Francäsen eller kontradansen är en bild af fransysk belefven