att i dem uppställa de svenska fornsakerna, som, ehuru Gudilof många till antalet, icke rätt mycket skrymma; må väl ett så stort museum, som det tillämnade, lyckligen kunna berga allt. Ios. kan för öfrigt icke lemna här oanmärkt, huru särdeles vår författare gått tillväga med tillämpning af sin uppställda regel, att ett museum skall vara beräknadt på rum äfven till framtiden, för hvad samlingarne kunna utvidga sig. Författaren slutar, nemligen, med att för de historiska samlingarne, som icke kunna utvidga sig (ty en million mynt mer eller mindre, och armringar m. m. sådant, som kan visas på bord midt i rummen, fordra ej nya husbyggnader) — hafva byggt ett palats, med tomt så stor som den midt emot vetenskapsakademiens hus; och åt konsimuseum, som genom dagliga arbeten och uppköp kan förstoras, och der nästan endast väggarne i rummen gifva platser: åt detta har han nog af — Strömsborg! Likaså har han rätt särdeles gjort en annan tillämpning. Han upptager såsom en angelägenhet och.till efterföljd, att i Paris alla akademierna sluta sig tillsamman i Linstitut: de France. Men han besinnar ieke, att detta sker — nominellt; och att hvarje akademi der dock har sin egen styresmån. Han vill att i Sverige, till en början, målareakademien och den musikaliska skola slås tillsamman, derföre att båda räknas till skön konst. Huru? En stor mugsikus skulle leda målareakademiens arbeten, eller en målare den musikaliskas?.! Skulle det ej då varit så godt, eller bättre, att sätta den ,svenska akademien tillsammans med de fria konsternas, för poesiens skull? g Men ieke uii allt må författären och Insänd. ligga i delo. Insändaref fröjdar sig, också han deråt, att det lilla täcka Strömsborg lyckligtvis slapp undan värfningen för fängelset. Han nästan ryser deröfver, att man hos oss kan hafva en sådan frånvaro af sinne för det passande, att man ens ett ögonblick kunnat tänka på att lägga ett fängelse — en förskräckelsens alltför talande bild — midt för ögonen på främlingen och oss sjelfva. -Han tycker-vidare med Dagl. Alleh;? författaren, att Kyrkholmen ej vore det klokaste man kunde välja till plats för nationalmuseum,. om än detta, hvad som nu ej lärer vara händelsen, kunde få trängas ihop till den storlek författaren haft i sigte, eller ens till någos mindre än den ursprungligen framlagda planen; och han tycker så, ännu ytterligare af det skäl, att om än slagtarhuset fås till skänks, återstår dock ännu en ful fisk att fjälla, hvilken i de kommitterades underdåniga utlåtande hette: muccessiva utfyllningar, hvaruti fast grund icke annorlunda, än genom artificiella medel kan vinnas, Lägger man nu härtill, att enskiltas hus skulle, med stor eldfarlighet, ligga ända in på museum, och att kaj äfven rundt om Kyrkholmen måste byggas, och det öfverallt uti sjön; så kan det väl ej vara allvara att annorlunda än jemförelsevis tänka på den platsen. Men vi mötas åt i ännu en tanke, och i en förboppning: den nemligen, att hvad som hade afvändt Regeringen från Helgeandsholmen var: den afskräckande kostnad, som med anläggningen:på denna plats vore förknippad,. Och då nu det blifvit visadt, att detta hinder, denna pafskräckande kostnad, var hopspunnen; så låtom oss hoppas af vår Regering allt för Stockholms rengörelse, och -prydnad och gamman! Icke så, att Hon skulle nedstiga, att nu särskilt gynna antingen. Påhls eller Pehrs tankar och tycken; men att Hon skulle gå med blicken högt öfver allt stoft — och till sitt eget minne hos kommande sekler!