Aftonbladet – 25 februari 1846, sida 3

blefve achanceilot of the exehequer, Peirus med sina nycklar emottoge inrikes departementet (home departement), och S:t Hubertus, eller hägon annan, läte sig behaga att påsätta lordkanslerens peruk :och..slå sig ned på ullsäcken, — om en statsförvaltning funnes, sådan man endast kan tänka sig i Utopia, ;en regering, fullkomligt rättvis, mild och klok, som icke gåfve minsta anledning till opposition: och anmärkningar, — om derjemte allt vore stilla, tyst och fredligt i landet, och hvarje borgare finge gå sin jemna väg, utan polisuppsigt, — om inga parlamentsdiskussioner räckte öfver midnatt, — om det icke funnes några whigs eller tories — ingen radikalism och chartism — inga uppträden emellan partier och korporationer — inga fanor, Shouts, Groans och Struggles af något slag — intet excitement, ingen agitationv, — med ett ord nothing going on, — då frågar jag Engelsmännen om de icke skulle finna allt detta ihögsta grad dullv (tråkigt)? — Ja, skulle de väl lemna ett sådant ministerium ens några veckor vid styret, skulle icke ett rop höja sig i hela-landet, och skulle icke samtliga partierna enstämmigt yrka, att S:t Georg med sitt anhang måtte resignera, för att nationen måtte återfå sina gamla tvister och sina så intressanta ordstrider? Då man hörer två Engelsmän af olika partier tala öfver politiska händelser och frågor, skulle man snarare tro, att fråga är om en knytnäfvekamp, än om en meningsstrid, så krigiska och boxaktiga äro alla deras uttryck. Engelsmännen tala om sitt lands politiska rörelser, på samma sätt, som de målande framställa dem, det vill säga, alltid under bilder och symboler, hvilka hemtas ifrån allmänna lifvet; deras ord och talesätt förekomma kärvid ofta så besynnerliga, att man frestas att anse dem för ett eget slag al menniskor, som icke ha något rätt begrepp om eller någon högre åsigt af hvad vi kalla stat. Jag skall med ett par exempel upplysa, hvad jag härmed menar. Jag talade med en man af bildade klassen om inkomsttaxan, och yttrade, att jeg ansåge denna taxa för ganska rättvis och förnuftig, emedan den endast träffade de rika och äfven dessa endast i förhållande till deras förmögenhet, om allenast icke dess införande gjorde så mänga inqvisitoriska åtgärder nödiga, hvilka måste vara serdeles förhatliga för vissa klasser. — Jag åter anser den för en högst orättvis och godtycklig taxa,, svarade Engelsmannen, helst som Sir Robert deremot afskaffat andra taxor. Ty kvad rätt har master Bob, (öknamn på Peel) att taga penningar ur min pung, för att sticka dem i en annans ficka? Jag utvecklade ytterligare mina grunder. Allt mycket brap) fortfor min vän, ännu ifrigare än förut, cmen jag återförer diskussionen till. den enkla frågan: hvilken rättighet har Sir Robert Peel, att taga penningar ur min ficka och skänka dem åt en annan? — Bravo! ett förträflligt genmäle ! — läste jag på några närvaråndes ansigten. På frågan, sådan den var ställd, måste svaret blifva: alldeles ingen. Följaktligen är inkomsttaxan ett ordentligt röfveri (a regular robbery)! Detta är så klart; att en shvar kan begripa det. Men en hvar inser icke, att ifrån detta praktiska argument j drages, ett. slags vargumentum ad hominemp, en falsk slutsats ifrån en sånn premiss. Skriftställaren Bulwer yttrar sig på ett ställe, efter yanligheten, ganska häftigt emot aristokratien och emot. den-meningen, att en stark aristokrati vore7ett hufvudstöd emot moharkens despoism. Dettaär, säger hån; en ganska vanlig sigt, som man söker bevisa med historiska argunenter.. Må så vara; men jag vill (han vänder sig ill sina läsare) helt enkelt fråga eder: sägen mig ippriktigt, tron j, att vi icke äro myndige och tarka nog, att kunna sörja för oss sjelfva? Hafve i dessa fullmäktige af nöden att. bevaka våra inressen? Aro vi.då omyndige, och kunnen j tro, itt-män, sådane som j, måste vaktas och vårdas åsom barn? Med dessa frågor har författaren esparat sig all möda, att anföra historiska bevis ör sin sats. — Han har redan vunnit sina läsares jertan och öfvertygelse. Åh, visst äro vi män ör oss och: fullmyndige! -— säger man;— De dum-51 na aristokraterne inbilla sig vara statens skydds-d ärn emot tyranniet. Bort med hela detta skydd-o kapI Sådana. vändningar äro hos deengelska alarne ganska vanliga, och deruti består derass ufvudstyrka. d Ofta behöfves ej mer, än ett trotsigt och betämdt förnekande af motpartiets påståenden, jemte n djerf och begriplig jemförelse, som man träffar tidningarna, t. ex. allt, hvad våra motståndare ramställt, är endast oförnuft (mere nonsense), och knar sanningen lika litet, som svart liknar hvitt! Hear! hear! — riktigt! skönt! Huru tydligt en mannen talar! Såsom svart och hvitt! Ha! tt icke motpartiet inser det! Man bör icke tro, att blott ringare och obilade personer stå under inflytande af dessa engelca oratoriska och peremtoriska argumenter. Äfven 2 bildade använda dem och le i mjugg, när de , huru lätt det lyckas dem att inbilla sina åhöre, det deras motståndare äro totalt vederlagde. Äfven tänka de högre stånden ungefär lika med ännen, som förklarade inkomsttaxan för ett röfveri. ä t. ex. hafva ultratories en alldeles dylik äsigt m den största reform, England i nyare tid genomrt, nemligen parlamentsreformen. De: anse sig erigenom röbbed af their riglits, (beröfvade sina ttigheter). Huru ofta hörer man icke detta upppas. Och likväl gick denna åtgärd ganska laggt igenom i begge husen och erhöll kunglig sankon, — var alltså en. fullgiltig statshandling I lag, Faller det någon i-andra länder in, stt, n staten, sjelfva källan, hvarifrån alla rättigheter Ita; upphäfver-allagamla privilegier, anse detta r 2 regular robbery,?— Sädant kommer deraf, t samhällsiden annorstädes är vida mer utbildad h spridd, än.i England, der staten alltid mer ler mindre står under inflytande af det ena eller dra af de hvarandra bekämpande partierna, hvarre. alla .samhällsåtgärder synas: mindre beräknade i-det helas väl, än af egennytta förestafvade. 4 Då man i England hörer partierna tala om hvardra; skulle man tro, att i detta laånd öfvådes SE FE EE TT-DR BS fa GE I DD 3 NM HR AR RR AN JV -—