Aftonbladet – 24 februari 1846, sida 2

lodramer, kan onekligen betraktas såsom en icke obetydande tilldragelse i den Svenska scenens annaler. Det är hvarken möjligt eller tillständigt att försöka gifva en fullständig kritik af ett sådant konstverk efter första åhörandet, hvarföre vi ock förbehålle oss att utförligare återkomma dertill en annan gång, men så mycket kan man utan fruktan för misstag säga, att om stycket eger både förtjenster och brister, så öfvervägas de sednare mångfaldigt af de förra. Erik den XIV:s karakter och öden äro ett värdigt ämne för den historiska tragedien; kanske skall också ännu mer än en skald försöka sig derpå, innan man finner något fullkomligt mästerstycke; men om vårt omdöme icke mycket bedrager oss, så står det i går uppförda skådespelet långt framom de föregående försöken öfver samma ämne. Detta gäller i synnerhet om de första akterna, der författaren lemnar en i hög grad lefvande målning af den anda för poesi och konst, som bodde bos den med så mycket skönhetssinne begåfvade, men till karakter och grundsatser så oefterrättlige Erik. Dessa första akter underhålla en spänd uppmärksamhet och ett lifligt deltagande genom en kedja af scener utaf verkhbg och, vi kunna gerna tillägga, sällsynt poetisk skönhet. Åskådaren inledes i handlingen genom några idylliska scener emellan Erik och Catharina Må: sdotter, der förf. med en glödande värma målar den trogna men resignerande älskarinnans ömhet bredvid konungens passion. I andra akten förefaller mötet emellan Erik och hans bror hertig Johan samt dennes gemål, sedan desse blifvit befriade ur fångenskapen, och der Erik 1 hofvets närvaro förklarar Cetharina Månsdotter för sin drottning. Denna scen har en af de mest storartade effekter vi någonsin sett. De båda brödernas närmande till hvarandra, kontrasten emellan Catharina Månsdotters och den rolska furstinnans karakterer och den sednares trots, förödmjukadt genom kungens förklaring, är bållet i en Shakespearsk anda. De påöljande akterna, som framställa de bekanta morden på Nils och Svante Sture, Jöran Persons utlefvererande, m. m., motsvarade icke fullt de båda första. Ehuru diktionen äfven här alltigenom är vårdad och smakfull, tro vi neml. att styckets sceniska uppförande i dessa delar lidit af det sätt, på hvilket herr Almlöf hade uppfattat Göran Perssons roll. Denna persons karakter är, såsom man vet, ännu icke fullständigt utredd af historien. Att han var bämndfull mot den stora adeln är väl bekant, och sådan här äfven författaren framställt honom, med ett oböjligt sinne, en häftig maktlystnad och starka passioner; men huruvida han ändock var blott och bart en simpel skurk, den der icke drefs af någon känsla för fosterlandets väl, är måhända ännu oafgjordt. Så hade imedlertid hr Almlöf tagit rollen; och ehuru han i denna stil utförde den med verklig talang, så drog han derigenom ned den till någonting nedrigt och vidrigt äfven i seener, uti hvilka författaren tycktes oss hafva velat gifva karakteren någon lyftning. Herr Dahlqvist utförde med framgång Erik XIV:s roll, och inropades efter spektaklets slut. Fru Hjortsberg var Catharina Månsdotter; fru Almlöf, prinsessan Cecilia; mamsell Elma Ström, prinsessan Cath. Jagallonica, och den som, enligt vårt omdöme, i går förtjente priset bland fruntimmerna. Herr Hedin, såsom Johan, hade äfven åtskilliga ganska goda ögonblick. i Huset var fullt, och den förmodade författaren hade, om vi ej misstogo os:, den tillfredsställensen, att ifrån en loge på andra raden vara vittne till publikens bifall. En liten förkortning i slutet af några akter för de följande representationerna, skulle, sisom vi tro, vara fördelaklig för intrycket af det hela och kunna ske utan skada, då spektaklet nu räckte öfver 4 timmar. I öfrigt uppepa vi, att detta teaterstycke är en af de större händelserna, hvaråt de fosterländska sånggudinnorna hafva att fägna sig. — Herr Gilles soir i Frimuraresslen sistlidne söndag hade ett temligen talrikt auditorium, hvilket, att döma efter dess bifallsyttringar, fann sig tillfredsställdt af hvad som presterades. Herr Gille gaf vid detta tillfälle en exposition af åtskilliga sina kompositioner, tillhörande såväl dramatikens, som kammaroch den egentliga konsertmusikens områden. Vi bafva redan förut i anledning af ett likartadt företag af hr Gille yttrat våra åsigter om halten af hans tonsä:tareförmåga och om den bildningsgrad, hvarpå den befinner sig, och finna nu dervid intet väsendtligt att tillägga. Af hr Gilles sinfoni gafs första Allegro, Scherzot och Andante, hvilka företedde vackra, ehuru ej just nya ideer, utförde på ett klart och sammanhängande sätt, fastän deras kombinationer ej förrådde något synnerligt djup i anläggningen. Ett fullständigare omdöme öfver pjesen kunna vi ej giva, då den utfördes utan blåsinstrumenter. — De fyra numren ur operan Masken voro hvart för sig ej utan intresse, emedan de röjde sorgfällighet och omtanka, och derjemte i likhet med alla hr Gilles arbeten, dam wi varit ; :llfäll. at höra tillkännadvåfen