Aftonbladet – 24 februari 1846, sida 2

(Insändt.) Land:höfdingeembetets sessionsdagar. I derna tidning bar anmärkning redan blifvit framställd mot landshöfdingeembetet i Stockholms län, rörande den inskränkning till 2:ne dagar i veckan som bemöle embete funnit godt fastställa såsom maximum af de tillfällen, då det tillåtes länets innevånare att personligen framföra sina angelägenheter; och det skulle således synas som vore det nog ordadt i detta ämnes Likväl, och som saken nära rörer den sora klass af medborgare, fom främst äro i behof af biträden, råd och upplysningar, samt är af största vigt för länsinbyggarne i allmänhet, så torde det ei vara ur vägen att skärskåda itågavarande bestämmelse ur en eller annan ytterligare synpunkt samt erinra: att om än landshöfdingeivstruktionen af år 4687, såsom det påstås, skulle innehålla medgifvande till en dylik inskränkning, så är dock denna instruktion tillkommen i en tid, då ärendernes mängd och omfattning möjligen tillät en sådan afsöndring från den dagliga beröringen med länsinvånarne, och då det svårligen kunde förutses, alt dessa ärenden skulle blifva så betydliga och för länens ekonomi och öfriga förhållanden så maktpåliggande, som nu är händelsen. Så vidt Ins. har sig bekant, är det endast landshöfdingen i Wexiö län, som hittills föregått med deita exerhpel af embetsmannanit och verksamhet; och då härtill lägges, att nu ifrågavarande åtgärd blifvit vidtagen i en period af allmän nöd och förlägenbet i nästan alla delar af länet; då en tätare och mera obehindrad kommunikation med länsstyrelsen miste vara af stor angelägenhet, så utgör det hela ett ytterligare bidrag till hr grefvens och landshöfdingens karakteristik och förtjenar framhållas äfven i det hänseende, att förhållandet hittills fått passera utan erinran från Regeringens sida. Det synes dock af flera omständigbeter, som skulle i: främsta rummet länsstyrelsens afsigt gå derpå ut, att nolens volens-bereda sig ett utbyte af innehafvande lokal mot en.annan bättre och rymligare; men en dylik afsigt bör kunna vinnas å en lämpligare väg, hvarvid mötiverne kunna ses i ett renare ljus. Att en autoritet, hvars väl beräknade och ändamålsenliga verksamhet har ett så betydligt inflytande å länsinnevånarnes välfärd i allmänhet, under en tid då allt strälvar till förbättring af statsförvaltningens särskilda delar, liksom drager sig tillbaka och skyggar för de mödor eller uppoffringar som platsen kan erfordra, det är ingalunda öfverensstämmande med den pligt, samhället rättsenligt fordrar af dess styresmän; och ännu mindre med det sträfvande till industriell och moralisk förkofran, som denna. tid, man må nu kalla den ond eller god, omisskänneligen bär i sitt sköte. Man tror sig således ej hafva saknat anledning att ytterligare framställa anmärkta förhållandet i dess sannolikast rätta gestalt, för att visa en om folkets rätt och välfärd sorgfällig Regering, buru dess embetsmän uppfatta sin ställning, samt erinra om angelägenheten att snart förflytta landshöfdingen i Stockholms län på en plats af hvila som mer öfverensstämmer med hans beqvämlighet, än beslutet om 2:ne sessionsdagar i veckan antyder; särdeles som, utan äfventyr af misstag, det kan förutses, att, om ett dylikt isoleringssystem får stadgas och utbreda sig, detsamma tvifvelsutan kommer att medföra så månsa och betydliga ölägenheter, att Regeringen, för dess egen skull, deråt nödgas lerna den allvarligaste upgmärksamhet. Att Regeringen nyligen måst tillhålla landshöldingen i Stockho!ms län att fullgöra sin relovisningsskyldighet för allmänna medel, utgör