byrå, då man icke af henne kunde erhålla ett ord om hennes namn eller hemvist. Följande dagen, då hon återfått sina sinnens bruk, sade hon sig heta Rosa Wagmester och vara född i Berlin samt bo vid gatan de la Paix 4 6. Det var en osanning, såsom man lätt kunde finna, och hon uppgaf derpå sin rätta bostad gatan Boucheries-des-Invalides JM 8, och sade, att egaren till detta hus, hvilket var ett litet hotell, skulle reklamera henne. Man skickade -efter den uppgifna egaren till huset, hvilken hette Bornaud, och denne begärde också, att hon skulle försättas i fribet, samt erbjöd sig att gå i borgen för henne och gafhenne det bästa vitsord. Som det:icke fanns något vidare skäl att qvarhålla henne, blef hon också försatt på fri fot. Fyra dagar derefter, natten emellan d. 30—531 Januari, blef municipalvakten på le Marche des Innocens reqvirerad i anledning af ett gräl, som uppstått på en krog vid Ferronneriegatan mellan en kusk och en drucken qvinsoerson, som ville betala honom för åkning under natten med ett engelskt guldmynt, som han ansåg vara falskt och vägrade att emottaga. Polisen kom emellan och man igenkände straxt i qvinnar, som var fuil och rasande, densamma som Bornaud några dagar förut reklamerat. Denna iteration måste skärpa polisdomstolens stränghet, och man började ett förhör med den arresterade för att erhålla kännedom om hennes vandel. Dervid utröntes, att hon kommit till Paris första gången i början af Oktober 4844, till Bornaud, som vid ofvannämnde gata höll ett litet värdshus med en matsal och några rum för folk af arbetsklassen. Hon hade i polisens annotationsbok låtit inskrifva sig under namnet B., kommande från England öfver Boulogne. Hon hade tid efter annan lemnat hotellet under uppgift, vid sin återkomst, att hon varit i England eller Skottland. Hon betalte för öfrigt alltid sin skuld ordentligen och med guldmynt. Hennes klädsel var, om icke just lysande, likväl konvenabel såsom man säger. Men hennes lefnadssätt var utomordentligt. Hon söp sig full hvar enda dag; aldrig var hon i sina rum, och hennes vanliga vistelse variskänkrummet på någon sämre källare. Der drack hon med kommande och gående, inbjöd den förstkommande att pokulera med henne, kallande glasen hon nerstörtade kanoner,. Ofta tillbragte hon hela dagarns mellan buteljer, spelande kort med murare och so!datinvalider. För öfrigt hade man icke icke någo! att anmärka mot henne hvad sederna angick, och man omtalade henne såsom deltagande och medlidjsam. Under några lucida intervalla, dä hon val mäktig sina sinnen, berättade hon sjelf att hor vid 14 års ålder blifvit gift med en af de rikaste ilorder i Skottland, att hon var enka och hade två I döttrar, som uppfostrades i markisens familj; om man frågade henne hvarför hon slagit sig på at supa, började hon gråta och sade att hon hatsor. I ger, som hon aldrig kunde glömma, utom då hor helt och hället förlorat bruket af sitt förnuft. De penningar man utbetalte ät henne, utgörande 100( rdr bko i månaden, utgjorde en pension, som hor erhållit med vilkor att hon icke skulle bo i Eng! anc eller Skottland. Sedan hon blifvit försatt i frihet lemnade hon d. 4 Februari värdshuset, der ho! bodde för att, såsom hon sade, resa till England Hon har lemnat efter sg till förvar tvenne kapp psåckar, väl förseglade med hennes sköldemärke. ÄLL dm mrbaE Es a .-. ARA LL