Aftonbladet – 23 februari 1846, sida 2

— Orm skuldlös, oskyldig ståndar här, Till hvad som har skedt jag orsak är. Mitt hjerta var Orms; jag flydde din vrede, Och friare, efterhängsne och lede. Åck, fader! Jag aldrig glömmer den, Som var min barndoms och ungdoms vän. Den stund då min makes ögon brista, Tro mig! skall ock blifva Aslögs sista. Och Gunnar tappar spjutet ur hand, Då Aslögs tårar de rinna; I bröstet slocknar den vilda brand, Han famntar den älskliga qvinna: Kom ock i min famn du ungersvän, Ditt brott jag vill dig tillgifva. Var du för min dotter så buld en vän, Så kan du väl min ock blifva. Hvad framfaret är, vill jag glömma, nAtt åter för dotter min ömma. x x a ,x Då slå de kämpar på sköld med svärd: Hell Gunmar riddare, hög och värd, Hell dig skön Aslög, Orm Ungerzväns brud, Hell Orm den tappre i riddareskrud! I midnattsstund, Mellan klippor och grund, Öfver villande sjö, Till den ensliga ö, Från riddare vred3a, Från trollen de leda, Du frälste din mö. I ångst och bekymmer svallar tingdomens vår, Men lyckan dig famnar i mandomens år. , förr