Aftonbladet – 23 februari 1846, sida 2

AAA m— — Då svarade Orm med högsint mod: Jag döljer ej för dig, riddare god, Mitt namn; se dessa kämparne djerfva, De kunde väl här ny ära förvärfva, Om du med de dina hafva lust, Att pröfva med dem en ridderlig dust. Du gaf mig ju Aslög, huld och god, I trots af all tanke på hämnd och blod, Om jag ock var Orm, din fiende lede, Du ville dock qväfva ditt hat, din vrede. Nåväl! se då Orm, som är dig värd, Som kastar bort sköld och bjelm och svärd, ,Oeh lemnar sig villigt, riddare båld, pAfväpnad och värnlös i ditt våld. LJ LJ , Men Gunnar tönt glädjeruset ut; I vrede han fattar sitt hvassa spjut, Då Aslög mot stormen, som synes bota, Erbjuder sitt bröst och faller till fota Förtörnade riddarn: Ack, gode far! ,Emot min make du blider var. ,Han varit mig så trogen och huld, Hans bjerta är rent som pröfvadt guld. Han stammar ju ej från trälars blod; Hans fader var en riddare god. Då fadren föll i striden hårda, Hans mor med bekymmer honom vårda. Hon hade ej silfver, ej beller guld, Och ingen vän eller frände huld. Då gaf hon åt mig ett dyrbart lån, Den di, hon fråntog sin egen son; Orm delte med mig sin moders bröst, Jag delar med honom sorg och tröst. Orm aldrig till flykt bar dårat mig; pMed stadgadt beslut jag lemnade dig;