pMin dotter åt riddaren stolt och braf — Men Aslög är lagd uppå båren. x x x Gig mig ditt handslag derpå, ej får ,Du ha mig till gäck! — På svartan bår Ej Aslög än legat. Jag säger förvisst: Jag dåras ej ef din Nilla list; Jag söker henne utidin borg, Oeh finna henne skall bli min sorg. Lä Det gifve Gud Fader i bimmels höjd, Du kunde min dotter finna, pJag ville då henne med bjertlig fröjd Dig gifva till äkta qvinna. x ,x Då trädde skön Aslög från dörren, och Med henne-de tärnor små. t Hon sjelf var klädd i skarlakansrock, De tärnor i sammet blå. Herr Gunnar segnade fast till jord, Då saknade dottern han skåda fick. Han kan ej stamma ett enda ord, I återseendets ögnablick. Tyst grep han Orms och Aslögs hand, Att knyta det evigt fasta band. Och glädjen kom åter i Gunnars borg, Der allt förut var jämmer och sorg. 2 Å x ,Hvem är du, riddare, tas oc fm? pOch vore du Orm! blodskende miny pJag måste dock trycka dig till min barm, ,Och qväfva min vrede, hat och harm, Då Aslög jag fammar med faders arm.