Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 1

GURITI KUNNAN. EN NORRSK FÖLESAGA. (Fritt efter Danskan.) (Forts. fr. gärdagsbl.) SJUNDE STYCKET. Guri Kunnans samtal med Orm och Aslög. Hor förlåter Aslög och skänker dem ön med hela sir förmögenhet. Berättar sina öden och tar afsked Ren morgonsolen i loftet ler, Då våga. de sig i salen ner. Der står en ofantlig kittel röd, Fylld med det finaste starka mjöd. Vid den ett horn utaf guld befanns, Som nu, i solstrålars klara glans, Lik eldslågan flamma; vid väggen stod Det ljufliga långspel, en skön klenod, Med silfversträngar, och disken till bord, Med perlor prydd var af silfver gjord, Och bordduken väfd af silfvertrådar. På den en mängd silfverfat man skådar. Förvånade Orm och Aslög stå, Ej dylika saker de minna sig på. Men snart som om åskan ner för dem slagit; De rygga tillbaka, då ögonen ren Få sigte på den jätten af sten, Som plats uti sjellva högsätet tagit: Med mennisko form, men oformlig dock; En rysning fattar dem båda, och Ung Aslög skyr för den leda stenen. Den fattades hufvud, den fattades benen, -Den fattades händer, som Aslög sade, Men något af hvart den ändock hade. Lä bd , Nu Guri Kunnan i salen steg, Intill de makarne såta. Så fruktande Aslög för henne neg, Men bittert sågs Guri gråta. Ung Aslös! Aslög! du krossat mitt bjerta, Du sänkt mig för alltid i sorg och smärta, Du röfvat min sällbet och aldrig mer