Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 1

En stund utaf glädje jag återser. Du dräpt min hulde älskade man, Der borta i högsätet sitter han. Från denna natt skall i jämmer försvinna Mitt lif, och jag aldrig skall öfvervinna Den sorg du mig gjort; så olycklig qvinna Som jag man i Norrige skall aldrig finna. Men nog af klagan och -bannor: jag vet Du sårat mig icke af elakhet. Nu hören mitt öde; hvart känsligt sinne Ej vägrar en tår åt min lott, åt mitt minne. På Kunnan jag lefde ett hundra år En ädel jungfru med ära; Jag lefde i ungdomens glada vår I lugnet hos fader min kära. Så många friare ägde jag, Och mäktiga jättar hvarje dag Min fader plåga med giljare bön. Der borta kring vackra Kunnan ön Än står af hopgyttrade stenar en klunge, Som bildar en ö-ring kring henne i sjön; Den växt af de stenar dem jättarne slunga I kamp mot hvarandra för firade mön. Då kom min Anfind, så stark och skön, Han qväste de djerfva friarnes skara, Han frälste min fader ur nöd och fara, Och Guris kärlek blef då hans lön. Vi lefde tillsammans i glädje och frid, I ostörd sällhet försvann en tid; Då mäktige Oden från östern tåga Hitåt, och hans trollrunor blefvo vår plåga; Min fader måste så ynkligt dö, Oss andre fördref ban från Kunnan ö. Åt fjellen bröderna ställde sitt tåg, Och aldrig mer jag dem återsåg. Min Anfiod flygta med mig öfver sjön Tili Frey, han skänkte oss, denna ön, Som Tarfven kallas med rätt och skäl, Ty allt hvad man gör, här lyckas väl, Om-arbetet göres med flit och id,