Aftonbladet – 20 februari 1846, sida 1

GURI KUNNAN. EN NORRSK FOLESAGA, (Fritt efter Danskan.) (Forts. fr. gärdagsbl.) FJERDE STYCKET. Seglatsen. Samtal emellan Hafskungen och Orm Storm på sjön. AnKomsten till GuriKunnans å Tarfven. Orm hissar nu segel och snäckan styr Ät hafvet, ren landet ur sigte flyr. Farväl du älskade gröna lund, Der först vi slöto evigt förband! Farväl du grotta, du skogiga fjelll Du sångare ljufve i sommarq väll, Du vittne i tyst och enslig dal Till kärlekens fröjder och kärlekens qval! Lä x , Nu bugnar seglet och snäckan rusar Som pilen fram, det skummar och brusar För kölen, som plöjer den salta sjö; Hvar skola vi bamna? Hvar skola vi dö? Lingt borta: från land der Gunnar rår, Dit hämnarens hand oss icke når, Vi uppsöka någon obebodd ö: Der skola vi bygga, der skola vi dö. Gud Fader! din hjelp oss vare beskärd. Du heliga jungfru, ledsaga vår färd, Med förbön hos Herran Christ, att de båda På villande hafvet med nåd till oss skåda, Och öfver vårt framtida öde råda. Men hbafskungen hastigt höjer sig Ur djupet: Orm! tag en varning af mig, Ej längre du segle på hafvet ut; Men färden tillbaka åt landet skjut. Vet, Marmendil skurar i dag sia sal, Och rider så högt på sin Nordkaps hval Att hemta stormen från polen; — snart aHan sveper dagen i mörkret svart,