Aftonbladet – 20 februari 1846, sida 1

Och fattar rodret, dyster i båg, Ty kolsvart natt öfver ytan Jåg, Der han utan annan ledstjerna trefvar, Än nordljus som stundom sprungo opp Och blänkte en stund på böljans topp. Ren stormen hotar att segel slita; Och snäckan af vredgade hafvet förs Än inpå blindskär, der bränningen hörs, Och än öfver sandbankar hvita. Men Necken bär snäckan, säker och trygg, Öfver skär och bankar på kraftfull rygg. Nu inträder lugn, och sjön vill hyvila, Och lätta skyar på himlen ila, I öster dagsrodnan blänker fram, Och snäckan på blidkade vågen sam; Då sågs uti vester ett skogklädt land Sig högt öfver böljorna häfva, Och gråa dimman vid gräsrik strand Så lätt öfver hafsspegeln sväfva, Och rundtom blänker en vacker krans Af mindre öar i silfverglans. Ren helsar dem vänligt den väna strand, Ett skönt, ett skogars och dalars land, Der väldiga trän med löfrika toppar Och andra med ännu svällande knoppar, Och hvita liljor och rosorne röda, Inbjuda till bvila från qval och möda. Lä Då nalkades hastigt ett moln från land, I svart det höljer den gröna strand, Och böljor häfva sig högt mot skyn, Och skummet fräser på vaftubryn. Men rundt deromkring sågs himlen klar, Och hafvet slätt som-en spegel var. Då märker Orm att den storm var bragt Tillväga af leda trollens magt; Tre gånger Jesus han nämnde fram, Oeh ristade korset i snäckans stam, Strax lägger sig storm och gay cch våg, Och snäckan fälsad i hamnen låg.