Aftonbladet – 20 februari 1846, sida 1

Vänd om! Vänd om, med din sköna mö; Om ni ej vilja i böljan dö! Kär hafskung! Ack! gör mig ej sorg i Hagen Spå ej så illal Jag vänder ej om, Jag pröfvar då heldre den salta vågen. Jag äger ej gods eller rikedom, Ej slägts och vänners buldhet att pröfva, Blott älskade makan, mitt hulda vif! På land man henne vill från mig röfva; Men böljan kan endast röfva mitt lif Och Aslögs; hvad mera! i hafvets grund Ej löses för evighet slutet förbund; Ej döden oss skiljer! låt stormen rasa pDet inger mig-icke ett ögonblicks fasa; Då vågorna gny öfver våra lik, Då sjunga de äfven vår bröllopsmusik.p Så talade Orm med köld och mod; Djupt suckade då den hafskung god: Den känsla du uttryckt, har i min barm Ock rum! Du gör mig om hjertat varm, Ty sjelf har jag maka i djupet mig kär, Jag skall ej dig glömma i nöden; Dock kan jag ej frälsa från döden, Om den ett beslut af ödet är vÖtver dig och din bildsköna maka. Så sjönk han i djupet tillbaka. Från Norden stiger en sky så svart, På klara himlen ban framgår snart, Ren hviner orkanen kring mast och tåg, Och snäckan öfver skummande våg Som pil uti luften ses glida, Och stormfogeln hoppar På böljornes toppar, Så sorgligt höres han qvida. Af berglika vågor det ödsliga haf Snart täckes, de höjas och sjunka i qvaf Kolsvar:a som döden, med larm och gny Som märkligt ökes vid hvarjo hy, Och Orm med skyndsamhet seglen refvar,