Aftonbladet – 18 februari 1846, sida 2

van visligen — att särga sönder strupen och. sanske sedan få den hopsydd, illa hopflickad — det vore ju förskräckligt: jag finge då Iefva som tiggare hela mitt lif. igenom, sedan mina medmenniskor haft den obarmbertiga barmherigheten att rädda: mitt usla lif, utan att sedermera -ge mig medel till dess vidare bibebållanle. Nej — med skärningen får det vara! — Om jag bade gift! . -se: det vore dock något! — Men hvem -vet. om sådant är att tillgå i denna håla, och om .— i-fall det skulle finnas och kunna fås utan läkareattest — det är rigligt, så att det gör sin behöriga verkan? — Kanske kunde jag få plågas länge och ändå icke dö? — Nej, jag vill, som jag, en gång skref ull den der bekante i Stockholm, hänga mig på spjällsnöret; det är ,det vigaste. — Dock nejl... I England, hvarest hängning är på modet, bänger man äfven tjufvar, och jag undrar storligen på de stolta; gentlemännen som välja detta, i sig sjelf nog nesliga dödssätt. — Ne! jag. vill icke hänga som en tjuf;.hade jag ock med egna, välborna händer, satt snaran om halsen. — Usch nej! . Så hade uu vår löjtnant genomgått hela dödens arsenal,, som Schiller säger, och endast ett våldsamt dödssätt. återstod; men det var också det för en militär bäst. passande och tillika det hederligaste — nemligen : att skjuta ibjel sig. . — Åh kors! hör jag herr Jeremias Munter säga — han hade ju kunnat ränna värjan genom hjerlat! j — Nejs-sbögvise herre! detta i bjeltetiden brukliga Sätt alt fortskynda till andra verlden,