Aftonbladet – 18 februari 1846, sida 1

LÖJTNANT FELIX VON HABENICHTS. AF EN LITTERÄR BARMHERTIGHETSSYSTER. Herr Jeremias Munter har, då han så handlöst släppte den intressante hjelten i polkan : Brackköping och så obarmhertigt öfvergaf ho nom, midt i djupet af den olycka, dit han följ honom, utan att bebjerta hans nöd, bånande kastat utmaningens handske åt oss, stackars lit terära barmhertighetssystrar. Sårad af dett: hån, går jag att så väl å egna, som åzalla min: medsystfars vägnar, upptaga denna handske, och skall, så vidt sig göra låter, taga reda på den intagande: Töjtnäntens sednåre händelser och lägga deim-i dagen, för att . tillfredsställa den alltför spända nyfikenheten hos de känslofulla läsarinnör, hvilka, i likhet med mig, på det högsta intressera sig för löjtnant von. Habenichts öden. ä Om herr Jeremias Munter är en son af den der assessorn iucd sainma nåmn och den blomstrande, sedermera wubblomstrade Eva Frank, hvilken bekantskap vi gjort i Hemmet, så är det icke underligt att han från sin egen besynnerliga ståndpunkt betraktar lifvet, menniskorna och deras förhållanden. En viss egoism, ett sjukligt missnöje, röjer sig ju alltid hos hans far och ett sorgligt hån spelade ju alltid kring denne gnatige gubbes läppar, ehuru han i själens innersta djup var en hederlig och god menniska. Sonen tyckes ha ärft fadrens fel, egenheter och kantigheter , i karakteren; må han ock hafva ärft hans ädla och medlidsamma hjerta, hvars milda rörelser assessorn alltid var så mån om att väl öfverhölja med