Aftonbladet – 18 februari 1846, sida 1

kinkets, missnöjets, hånets och satirens skrofliga täckelse! Han skall, i det fallet, förlåta om en bland de af honom så mycket föraktade litterära: barmhertighbetssystrarna vågar upptaga den af honom bortkastade tråden och, lik en barmhertig samaritinna, bebjerta den arma löjtnantens mer än beklagansvärda belägenhet, för att, om möjligt, föra honom från mörker till ljus, eller i motsatt fall, gjuta några medlidandets tårar öfver hans missöde. Ni må dock icke föreställa er, värdaste br Jeremias, att detta blir en så kallad jeremiad; nej, från alla sådana må man be Gud bevara sigl Men hur är det tänkbart att vi, litterära damer, som fått namn af Barmhertighelssystrar, skulle länge kunna uthärda ovissheten om en så intressant hjeltes sednare händelser? Vill ni då att de blå strumporna skola göra oss känslolösa från fot till hufvud? OO nej! En ung löjtnant, en intagande löjtnant, och framför allt — en blek löjtnant, — blek som den gudomlige grefve de Suzor, skall alltid väcka vårt och-alla könslofulla damers intresse, helst när ham så plötsligt kastas i armarna på derb. Från det ögonblick, då mazurkan i Brackköping spelades upp, var hela sällskapets uppmärksamhet oaflåtligen vänd på bäradshöfdingen Krusenqvist, den afundsvärde mannen, den lyckliga osten, som Brackköpingsboerna på si:t hvardagsspråk benämnde honom: Denne, som ögonblickligen blifvit förd från den grymmaste ovisshets pinbänk till den sällaste visshets mest solomstrålade höjd, var ännu för mycket upprörd, för att rätt veta hvad han tog sig före. Också gjorde hin, utan att sjelf veta det, nå