Aftonbladet – 17 februari 1846, sida 1

OM LATINSKA SPRÅKET OCH MODERSMÅLET. (Slut fr. gårdagsbl!.) Den fornnordiska litteraturen, säger Petersen (sid. 38 och följ.), kan väl icke jemföras med Grekernas och Romarnes, men den ötverträffar dock allt det, som andra Europeiska folk kunna uppvisa från samma tid, Sedan han, för att styrka sitt påstående, nämnt några fornnordiska dikter, sagor och historiska skildringar, m. m., fortfar han: — Och hvilket annat fornspråk i Europa kommer de klassiska så nära i linguistiskt hänseende? MHvilketär så rikt på former, så mingfaldigt, originelt och sinnrikt i sin ordbildning, så eget i sina konstruktioner, mer och så väl försedt med gedigen språkmalm, att, om så skulle vara, deraf ännu tusende nya variationer kunde danas? Den som vill neka denna det Fornnordiska språkets förträfflighet, skulle dermed vraka något, som han icke känner. I detta hänseende är alls intet, som hindrar, att vi i vår språkundervisning låta det intaga Latinets plats, ty det öfverträffar Latinet i allt, som karakteriserar ett forntidsspråk., Besitter nu det fornnordiska språket dessa egenskaper, — och hvarföre skulle man betvifla det, när vittnesbördet utgått från en språkforskare sådan som Prof. Petersen? — hvarföre skulle det ej kunna eller böra, jemte det. närvarande modersmålet, såsom grund för språkstudier och såsom e!t af de nödvändigaste och första på en gång nationella och allmänt menskliga bildningsmedel, upptagas i de skandinaviska rikenas lägre och högre bi dningsanstalter, och der med allvar, säkert med håg, bedrifvas? Skulle ej så genom byggandet på inhemsk grund, när den tillika jemförelsevis ej är att förakta, de skandinaviska folkens nationalitet erhålla en mera fast och bestämd karakter och utveckling? Vore det ej skäl, att, sedan dessa folk rätt grundligt lärt känna sitt eget och i och med denna kännedom erhållit sin första bildning och väckelse till dess utvidgning, då de först, i likhet med Europas mest kultiverade nationer, öfverginge till ett allvarligt studium af det mera främmande och aflägsna, men i den ordning; som folkens, språkens och litteraturernes, m. m. inre frändskaper tyckas gifva vid handen? Vore ej denna väg äfven den naturligaste och förnuftigaste? Och är ej den väg, som naturen och förnuftet anvisa, alltid den mest ändamålsenliga, d. v. s. den i alla afseenden bästa? Under det man för närvarande stoltserar öfver sin politiska frihet, den urgamla Sven;