Aftonbladet – 17 februari 1846, sida 1

kommo män, som buro uppspända tält, sådana som man ofta ser afbildade på kinesiskt postlin, och ihop med tältbärarne gingo andra, som högburo lackerade trätaflor med kinesiska inskrifter uppå. Hela denna eskort gick barfotad och tycktes derigenom och genom sin tarfliga drägt vara ämnad att förhöja hufvudpersonens glans och det prål som närmast omgaf honom. Efter denna afdelning kom nämligen en lifvakt — en hedersvakt i ordets egentligaste mening — ty dess vapen voro blott af lackeradt trä, men annars af nästan alla tänkbara former, och klingorna utsirade med förgyllning och försilfring. Dessa kämpars drägt var högst fantastisk. Medan somliga hade tornlika bufvudbonader, glindrande af bjellror och metallblad, buro andra röda hattar med långa plymer, som icke stodo rätt upp eller svajade i luften, utan slokade nedåt och slängde helt lösa kring axlar och skuldror. Profosser utgjorde en del af denna grupp; deras drägt var af mörk fris, deras hattar liknade de plymprydda kamraternas, men voro till färgen grå, och i händerna buro de sina straffinstrumenter, gissel Oo. s. v. På ett litet afstånd efter dessa följde engelskt-hinduiska stridsmän — sipahis — med sin på europeiskt vis inöfvade musikcorps, hvilken hade oändligt svårt att hålla takt och ton i grannskapet af åtta omedelbart bakom dem tågande kinesiska virtuoser på gongong, cymbaler och blåsinstrumenter — de sistnämnda liknande en flageolett, men med en barntrumpet instucken i mundhålet. Nu ändtligen såg man Keying sjelf, sittande i en stor och beqväm sofstol, som bars af åtta portchäsbärare och omgifven af en flock kinesiskt polismanskap. Han följdes af koloniens stabsofficerare och en rad bärstolar med mandariner; främst några dekorerade med påfågelfjäder eller rangknapp och så i ordning efter graderna, ända till dem, som icke hade något särskildt värdighetstecken, :