Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 2

Afven det vill man stjäla ifrån mig. Ser ni — hviskade han och pekade på läkaren,! son åtföljde honom under resan och som nu visad sig på däcket, ser ni, mån har till och met skickat med mig en lönmördare, för att, on så skulle synas nödigt, helt tyst befordra mi; ini en annan verld. Märker ni, huru ha beständigt lurar på mig? Vid Gud! gör hån icke det! :Men hvarför icke ställa er under rättvisans beskydd? Ack kunde en svag qvinna vara er till någon hjelj — kunde oskuldens tårår) ---Jag tackar er, jag tackar er tusenfaldt Dock! — derhän skall det väl icke komma! — Men livad förskäffar mig Iyckamw att här såmmanträffå : med en sympathiserande själ? Det är icke alltid man finnersådana på ångbåtar. Jag reser, för ait ta emot en Kondition Trenne unga barn vänta af mig sin uppfostran Ack! min herre! hvilket ansvar! Mitt hjerta klappar endast jag tänker derpå. , Äh! tänk, tänk för all del derpå! det är så Tjuft att Veta ett ädelt bjerta klappa i sit grannskapty Nåväl då, min herre! som ni behagar! Under den paus, som nu inträdde; gaf mamsellen antagligen fritt lopp åt sitt hjertas slag, men hon afbröt teinligen snart denna intressanta episod, idet hon yttrade: Öch ni sjelf, min herre, hvem, är ni, hvart reser ni? Förlåt mig en fråga, som det renaste, det innerligaste intresse aftvingar mig. Jag är Apollo di Belvedere, och reser till Florens. Med en blick mätte mamsellen från hufvud