Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 2

nn stan lyckades att vända honom ryggen och derefter, med utomordentlig hårdnackenhet, med dolken i högsta hugg, kastade sig in i bataljhvimlet af ,Sveriges sista-strid,. Litet skamflat drog sig vår älskare tillbaka till sin älskarinna, hvilken belsade honom :med det aldra näpnaste, lilla leende. Imedlertid måtte den svartklädda damen; genom detta lilla intermezzd, blifvit lifvad för konversationen, ty, efter någon. stund, vände on sig till sin partner på motsatta sidan af hänken, till herrn med daguerrotypen, som dervid spratt upp ur: sina sjelfbetraktelser; och, liksom för att skydda sin skatt för hvarje hastigt påkommande ondt, stoppade daguerrotypen i bröstfickan. . Min herre! yttrade damen, det är besynnerligt med vågen; denne pilgrim; som aldrig når någon varaktig stad, ty, älven om han stelnar i köldens band, gifva: ju vårvindarne hos nom åter fri, och han gungar, utan ro, utan rast, mot nya, kommande öden: Kanske har den bölja, som just nu slår mot stäfven af vår farkost, brutit sig mot Sotaskär eller rullat längs stranden af Balders hage.n -— Man kund? tydligen finna på uttrycket i den tilltalades ansigte, att han omöjligen mägtade följa tankegångan i den första punkten af detta, yttrande. -Men vid den andra klarnade synbarligen hans panna, och han tyckte sig utan tvifvel ba, för sin del, gifvit ett ganska hederligt bidrag till les frais de la eonversation, då han; med ett sjelfförnöjdt leende, tillade: Kanske har den öckså guppat hit ända från Apenrade eller Hadersleben. Det är våra bä