Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 1

Km a inga dimensioner, som, efter hennes eget utryck, beredde sig att bli sjösjuk: Det vore ynd, vore kanske vådligt, att störa henne i lenna vackra beredelse, och vi öfvergå derföre ill den närmsst befintliga gruppen, som måihända också erbjuder en bild af högre intresse — tvenne damer, mor och dotter, tvenne herrar, far och älskare. Den sist nämnde föreföll mycket kär och mycket tafatt — kanske åtföljas dessa båda egenskaper. Han sysselsatte sig med att uppäta ett morianhufvud, som utsjorde knappen på hans käpp, medan från hans läppar emellanåt trängde sig vissa stönanden, som antagligen borde passera för suckar. Den unga flickan upptog hans hyllning på en mycket munter fot, och skrattade rätt vänligt, då han sade henne något serdeles ömt och bjertnypande. Blott en enda gång blef denna munterhet måhända litet ölverdrifven. Den unge älskaren yttrade nemligen åt sin utvalda, att han hade ovanan tala i sömnen, och ett ögonblick derefter såg man honom djupt insomnad på bänken. Det förefaller väl litet ohöfligt att sålunda lura af i den älskades närvaro; men törhända kan sådant förklaras af yttre hetta — dagen var brännande — af inre hetta — mannen var pinkär — nog af! den unga flickan tog tilldragelsen ganska kallt och började studera Carl XI och hans gunstlingar. Men knappt hade älskaren slumrat några minuter, förrän han med ena ögat försigtigt såg sig omkring, huruvida någon var i grannskapet; men sedan han till sin stora tillfredsställelse blott varseblifvit sin sköna, förde han, med en oförlikneligt naturlig åtbörd, handen till bjertat och läspade sagta: O, Marie! hvad Jag älskar dig. Den unga flickan Iyftade näsduken till munnen, med ett af dessa goda, friska, hjertliga skratt, som man, hunnen ettstycke ofvanom tjugotalet, icke mera återfinner. Öfver den sofvandes drag flög ett uttryck af förtrytelse —