Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 1

PÅ ETT ÄNGFARTYG. Med den lenaste stämma han genom roparn kunde antaga, skrek kaptenen: Fremmande från bord. Kaptenen på ångfartyget var nemligen en förbålt artig karl, som talade icke så obetydligt fransyska — oth aldrig rökte cigarr i fruntimmers-sällskap. Afsked och snyftningar! En fjortonårig kadett, som såg sin sjuttonåriga flamma afgå med ångbåten, gret bitterligen. En mops, som följt sin maåtmor om bord, ville omöjligt ta sitt förnuft till fånga och gå i land. Han sökte sin tillflykt under sin herrskårinnas vida kjortlar, hvarifrån hon förgäfves sökte att, med en parasoll, förjaga honom. En piga, som flämtande ankommit till Riddarholmen med ett par förglömda kängor, kastade dem från stranden handlöst om bord, hvarvid de råkade träffa en sjöman i hufvudet, som genast svarade med: några millioner förbannelser. Ändtligen började fartyget sätta sig i rörelse, sedan det först ett par ögonblick vickat fram och tillbaka, liksom osäkert, om det -borde lyda den af ångan gifna impulsen. Näsdukar svängdes i luften, händer vinkade, och snart började hela den. på Riddarholmsstranden församlade gruppen att skymla endast som en brokig, oredig massa, till dess den snart alldeles försvann för den spanande blicken. Passagerarne intogo sina platser på däck och sysselsatte sig med den preliminära undersökning, som vanligen börjar hvarje ångbåtsresa. Man företog en ömsesidig generalmönstring. Man granskade hvarandras ögon, öron, näsor och mera sådant; derefter hvarandras kläder och skodon; vidare hvarandras resväskor, pirater, käppar och parasoller — sedermera kunde man möjligtvis inlåta sig i samtal med dem man ansåg sig värdigt klädda och konditionerade. Öfverst till höger, i närmaste grannskapet af nåchterhuset, satt em medelsålders fru af ej