Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 1

—r——— — —r v—— — —— NN en förarglig dröm måtte utan tvifvel ha oroat honom. Efter en stund vaknade han imedlertid, gned sig alldeles förfärligt i ögonen, så alt jag ingalunda skolat förundra mig, om en af pupilerna följt med, och frågade slutligen, med naivaste uppsyn i verlden: Jag har väl icke försagt mig i sömnen., Icke långt derifrån stod, händerna nedstuckne i de vida paletot-fickorna, hatten något på sned, polisongerna omsorgsfullt brända — Apollo di Belvedere. Åtminstone var detta det namn mannen gaf sig sjelf, och På pPassagerare-listan hade han med egen hand sålunda tecknat sig. Men olyckligtvis var mannen litet vriden, och skulle nu till Holstein, för att, på ett der befintligt institut, vridas tillrätta. Hans egentliga pamn var Berglund, och han hade, med mycket nit och ordentlighet, rört sig inom den sfer af verksamhet ödet i en väl försedd kryddbod anvisat honom, ända till dess en olycklig skickelse förde herr Quirin Möller och hans lefvande bilder till Stockholm. Hr Berglund började, efter en serie representationer, så småningom inbilla sig, att äfven han vore en lefvande bild, och, till sina biträdens samt händelsevis närvarande kunders stora förvåning, förklarade han en vacker däg, stående på disken, att man i honom. egde beundra ett af den antika konstens största mästerstycken, att han vore Apollo di Belvedere. Detta ville han äfven styrka derigenom, att han 1 full genuin gestalt uppträdde för det. vördade publikum, till hvilket ändamål han började befria sig frå en del klädesplagg, men, då han härvid tycktes gå alldeles för långt i öppenhet, trädde imedlertid hans bodbetjenter emellan och inläste Apollo i bodkammaren. Här höll han ett förfärligt väsende och pockade på skyndsamt återförskaffande till sin plats i Florenz, der man nu icke, såsom vederborde, fick rätt på Ihonom efter katalogen. Slutligen blef den let