Aftonbladet – 13 februari 1846, sida 3

se MIUTE LJTVPSLBVITNB. (INCU:S Ull.) aret (Insändt.) Om Partifrihet. Man bör ofta personer, eller personlighe! t. ex. regeringar, berömmas för deras pari frihetv. Detta ord lärer betyda att hålla s på afstånd från och emellan, eller, såsom d heter, öfver partiernas meningar, partiernas str der. Med anledning häraf må tillåtas den fr gan: är det då så förtjenstfullt af en regerir att skilja sig ifrån, att ställa sig fremmande fi hvarje parti? Frågan kunde blott då besvar. med ja, om man vore försäkrad, att alla: pa tier hafva orätt uti sina åsigter, sina påståer den: Man torde likväl icke vilja göra sig för fallen till den orimlighet, som detta antagand skulle innebära. Sådant vore nemligen detsam ma, som alt säga: när inom ett folk olika me ningar uppstå öfver någon sak, uti någon fråga då äro alla dessa meningar oriktiga, ingen me (ning, som folket, eller någon dess del omfattar kan vara riktig. Utan att fästa oss vid de Isjelfklokbet, hvarom dylika yttranden bära vitt ne, vilja vi endast kasta en blick på orsakern till partiers uppkomst. Ett folk företager al drig någon handling, må denna för öfrigt. afs nationens förhållande till fremmande makter eller dess egna inrättningar 0. s. v., utan at en sådan handling, ett sådant uttryck af natio. nens verksamhet sker med eller mot dess vilja samt af detsamma bedömes, och dertill olik: bedömes, enär det sällan kan antagas, att alls de särskilda individer, af hvilka ett folk be står, skulle vid sådana tillfällen visa en full komlig endrägt. En sådan hörer åtminstone till undantagen; det vanliga är, att mångfaldiga olika meningar uppstå uti hvarje fråga. Såsom vi ofvan sagt, låter det icke tänka sig, att alla dessa olika meningar äro oriktiga, enär sådant innefattade ett misskännande af sjelfva möjligheten att inse och vilja det rätta. Någon a! de olika meningarne miste sålunda vara den riktigaste,; något af de olika partierna måste hafva mera rätt än de öfriga. Om nu en regering måste antagas vara i stånd att hysa någon öfvertygelse, så måste dess högsta uppgift äfven bestå uli, att göra hvad rätt är. Skulle den då sky detta rätta blott derföre, att den genom att förklara sig derför, kunde sägas träda på ett partis sida, det vill siga omfatta någon viss af de serskilda meningar med: deras slutföljder, ikring hvilka de olika tänkesätten grupperat sig? Eller månne det är ädlare eller ens klokare handladt, att taga medelvägen emellan det rätta, som omfattas af ett Parti, om regeriogen inom sig finner det rätt, och det orätta, som hyllas af andra meningsfraktioner. Det skulle då vara en högre uppgift att göra litet rätt och litet rasande, än alt taga steget ut och handla fullkomligt rätt, enligt sin bästa öfvertygelse. En regerings partifrihet torde således icke vara så alldeles att prisa, som man från vissa håll hör påstås, och sådana påståenden kunna icke annat än väcka misstanka, att det parti; hvarifrån dessa satser låta sig förnimmas, ANser sin egen mening för så svag, att den icke kan vinna gehör. i Vill man närmare undersöka saken, så skall let ock i allmänhet visa sig, att häruti ligger hela hemligheten af partifrihetens lofordande, nemligen att det utgår ifrån en minoritet och egagnas såsom en utväg att söka hindra regeingen ifrån att sluta sig till majoritetens meling. En annan förklaringsgrund kan visserligen innas deruti, att regeringens ställning bjuder len att behandla alla partier lika och att icke isa sig partisk. Detta uttryck låter något; nen om det är ärligt menadt, så har man likäl derigenom gjort sig förfallen till ett väsendtigt misstag. Lätom oss ytterligare upplysa saen med ett exempel. I frågan om afskaffande f missbruk i samhället, kan nemligenregerinen ansesstå till parlierna uti såmua ställ ngt om t. ex. en domare till tvenne parter, hvilka c j 4