Aftonbladet – 13 februari 1846, sida 2

il KRA rn a OO CT ARVE I hvilken är så oändligt rolig i politiskt hänseen-Ide, att vi tro oss göra våra läsare ett verkligt nöje genom att intaga den in extenso. Eller Ikan man väl tänka sig en mera pikant ställ-ning, än att den gamle trotjenaren, Regeringens officielle, har blifvit alldeles öfvergifven derföre, att Aftonbladet funnit en anledning till fägnad deröfver, att pluraliteten bland ledamöterne i kommitteen förmodas vara Konungen personligen tillgifne. Se här huru han yttrar sig här-öfver: Aftonbladet yttrar, sedan det förklarat sig betvifla sakens framgång: Skulle vi fästa vårt hoppvid någonting, så är det att en betydande pluralitet bland ledamöterpe består af män, som äro Konungen personligt tillgifne och säkert gerna rätta sig efter Hans Maj:ts önskningar, samt att det förslag, som i sinom tid kommer till stånd, bör anses såsom identiskt med Konungens egnatänkesätt. Detta är redan ganska mycket m. m. Om någonting bevisar, huru föga de nya kon-stlitutionella lärorna om Konungamakten, såsom enfiktion — en dikt — ett minne af urskogarnes dimma — om Konungens personliga inflytelse såsom inkonstitutionel och om hans rådgifvare såsom i sjelfva verket regerande m. m., hvilka läror i nära trettio är blifvit så ifrigt bearbetade och inpräglade; — om något, säga vi, bevisar huru föga insteg dessa läror likväl vunnit, så är det dens omständigheten, att en gammal opposilionstidning,. som så nitiskt bedrifvit dessa läror, sjelf likvältalar ett språk, som det ofvanstående. Så litet är den sjelf öfvertygad om sanningen af sina egna läror, så öfvertygad är den, att dess egna mångåriga predikningar så föga slagit rot i den läsandeallmänhetens begrepp, att den förklarar: sitt hopphvila på att den personliga tillgifvenheten för: Konungen målte verka, att man rättar sina politiska meningar (ty en sådan är ju tankan i representationsfrågan) efter Hans Maj:ts önskningar. Här stå vi således ännu! Så långt äro vi komna i den konstitutionella teorien! Detta är frukten af alla bemödanden att inprägla, att Konungen är. ett begrepp af noll och intet värde, och att hans rådgifvare äro de ende som makten hafva! Med ens äro vi således återfällne i de illa beryktade menlösa tiderna, åter förflyttade till de oskuldsdagar, från hvilka vi trodde oss vara så lyckligen förhulpne af våra upplyste ledare ock uppfostrare. Naturam expellas furca c., eller i fri öfversättning: Gamle Adam är svår att drifva ut. Huru jemmerligt har icke vår gamla svenska natur blifvit gisslad för dess monarkiska vanarter, och si! allt detta var dock förgäfves. De obarmhertiga gisslarne sjelfva stå nu ända till öronen i samma synder, för hvilka vi andra så mycket lidit.. Så skifta de dödliges öden! Hvilken beklagansvärd roll spelar icke den, som upphäft sig till ett folks politiske rådgifvare, och: likväl till den grad saknar fasta politiska grundsatser, att han sjelf icke inser, att han genom yttranden, såsom de ofvanstående, motsäger hela sin: politiska bana — öppet bekänner att en af de 1edande ider, för hvilka han så ifrigt kämpat, nemligen förkastligheten af Konungens personliga inflytelse, antingen aldrig varit allvarligt menad eller också hänger så lös, att den bortflyger i ett obevakadt ögonblick, då han kommer i trångmål e-mellan hvad han vill förtiga och hvad han måste yttra. Eller har kanhända hela den konstitutionella teorien under dessa många år blott varit agiterud för andra ändamål — en knif på strupen (se Vinterbladet), som stoppas i fickan under: behagliga omständigheter, men framdrages till bruk och nyttjande, sådant som vi veta, när de miss-hagliga inträffa. Det är detta ädla handlings sätt, som hos oss helgas med det vackra namnet liberalt! Ehuru vi från vår ståndpunkt kunde vara nöjde med att desamme, som velat ur våra konstitutionella vanor utplåna föreställningen om Konungens personliga och sjelfständiga inflytelse, nu återsöka utplåna sina egna läror — att, med ett ord, samma händer, som solat, nu äfven bota, — sk önskade vi likväl att man vid återfarten — vid den nya reaktionen — icke ginge längre än dit, der vi, som äro monarkiska och rojalister, icke af omståndigheterna, utan af grundsats, alltid befunnit oss. Vi se nemligen gerna, att man medgifver Konungen en stor och sjelfständig inflytelse, emedan vi anse denna vara en i svenska vanor djupt nedlagd föreställning, som i svenska grundlagarne är tydligen genom lagstadganden uttalad. Vi hafva derföre alltid motsatt oss de planmessiga och oaflåtliga bemödandena att bestrida eller bortadvocera denna föreställning och dessa stadganden. Vi hafva äfven ansett, att med de öfvervägande: fördelarne af en rigtig grundsats, måste man tåla dess stundom skeende missbruk, och vi äro derföre benägne att till en viss grad ursäkta, om mansi det gamla monarkiska Sverige låter tillgifvenheten. för Konungen mildra eller stärka det. egna tänkeeller handlingssättet. Vi säga, vi äro: benägne att till en viss grad ursäkta det. Men: att som grundsats i politiken införa och öppet ut-ala: beredvilligheten att rätta sig efter Konun-Jens önskningar, att på denna medgörlighet bygga volitiska förhoppningar, — aldrig! Det är Aftonladet, som här tager steg, så djupt in i den aboluta monarkiens grundsatser, att vi, ultra-konervative, som vi kallas, nödgas hejda tillbakarusandet mot urskogarne, likasom mången gång . ramrusandet på plattmarken. Ehuru stort förroende man än må hysa för sin Konungs grundatser, är det likväl en ganska vådlig lära, att såom skäl uti politiken åberopa: Konungen vill det, (onungen önskar så,, ÅAnnu en gång: vi tro viserligen att uti det monarkiska Sverige Konungens ilja och önskan har en stor inflyte!se på mångens fvertygelse; men vaktom oss att lägga den accent å denna inflytelse, att vi uttala den såsom värt opp! — Man skulle tro, att det vore en vän af e gamla Stuartska grundsatserna, som så talade, ch icke vännen af republiken såsom den ypperla statsform. Och i huru många andra afseenden är icke Afonbladets ofvananförde yttrande klandervärdt? — åtom oss betrakta några. Kan det vara rigtigt, alt uti en kommittå, till