Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 1

som jag så vant mig att utdela i min kära by hon var lycklig att höra, jag var lycklig at blifva hörd, och för hvar dag återsände jag henne med tusen nöjda och tröstande tankar .... att intaga sina vissa koppar. dekokt. En märkbar förbättring började visa sig; liksom hos nä stan alla qvinnor, härflöt hennes sjukdom a sorg; genom att läka hjertat, läkte jag kroppen, och min ormblomsterdekokt gjorde underverk, sålunda blandad med Guds ord; så at! efter fjorton dagars förlopp begynte min stackars värdinna kunna gå; efter en månad so! hon; sex veckor sednare log hon, och efter två månader kallade hon mig sin räddare. — Hvad ni borde ha varit lycklig! — Ja ... i början; men sedan, vet ni hvad som hände mig? Den kuren kom att stå mig dyrt, minsann! Den. stackars qvinnan gick sin väg och berättade öfverallt om min skicklighet och sin tacksamhet; hennes helsofulla ansigte ökar kraften af hennes vittnesbörd; man ropar på mirakel. Ack, min vän, se nu var jag en stor läkare, berömd doktor! Kommo alltså till mig alla obotliga, alla de sjukdomar och bristfälligheter, dem jag icke kände, ens till namnet. Jag vägrar att sköta dem: nytt skäl til popularitet; man vill icke botas af någon annan än mig. Om de åtminstone nöjt sig med att göra mig till medicine doktor; men funnos icke de, som nödvändigt ville ha mig till operatör! Och jag nämner intet om alla de rådfrågningar, som sårade mera än min kärlek till sanningen. Man säger: att en läkare är biktfar; det är möjligt, men en biktfar, som gör sig till läkare, utsätter sig för besynnerliga förtroenden .... Mitt hufvud gick omkring dervid.... Och emot så minga fiender, hvilket stöd hade jag? ... hvilken allierad? ... Ack en enda ... mitt ormblomster; AÄndock, töt jag icke mitt beslut tappert och slungade mig blindt in på mitt ödes bana. — pDoktor, jag