Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 1

LÄKAREN EMOT SIN VILJA. FRANSK GENREMÅLNINGe (Slut från gårdagsbl.) Morgonen, dagen derpå, kommer hon tillbaka; hon bultar; jag darrar litet, i det jag öppwar. ,Jag har sofvit! ropar hon, jag har sofvitk Hon var glädjedrucken. Slunipen, nej, icke slumpen, hade velat, att hennes plågor skulle lindras från och med denna natt. Hon kysste hänryckt mina händer, och med bjertat öppnadt af erkänsla, började hon för mig berätta hela sitt lefnadslopp. Ack! det var en bland dessa dystra och sorgliga historier, jag så ofta hört under utöfningen af min tjenst, och som före revolutionen uppfyllde våra: landsbygder .... En förnäm mans son, som hade älskat henne, elt felsteg, en trolöshet, glömska och elände, ångest öfver sina barns öde, samvetsagg att ha gifvit dem lifvet, den ännu icke släckta branden af en brottslig tillgifvenhet — allt, med ett ord, som söndersliter, förbittrar och förtär. Jag återbefann mig i min roll: ett armt, förkrossadt bjerta att hela! Jag tilltalade henne i Guds namn; jag förmildrade det alltför bittra i hennes samvetsagg; jag lyfte henne genom sin ånger i egna ögon: jag visade henne på afstånd boppet, och när hon åter lemnade mig, sade. hon: Ert tal gör mitt hjerta lika godt, som er dekokt gör min kropp Jag svarade. härpå blott med. tvenne koppar till af samma dryck. Dagen derpå nytt besök, nytt samtal. Hvad jag då trott -migfinna, såg jag nu helt klart: det var något mer, än en lidande själ; det var ett godt, till och med upphöjdt väsen. Jag fäste mig vid, jag odlade det. Sedan två månader beröfvad utöfningen af mitt sköna, tröstens kall, återkommo nu med ökad styrka alla de hugsvalelsens ord, som en tvungen tystnad tillbakaträngt i djupet af mitt hjerta, alla dessa faderliga omsorger,