Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 1

har en opthalmi. — Tag ormblomster. — Doktor, jag har en tic douleureux. — Tag ormblomster. — Doktor, min man har slagit mig. — Tag ormblomster. — Jag hoppades åtminstone, att min oförmåga att bjelpa dem skulle rädda mig från belägringen Bah! de frisknade alla, de frisknade! Det var en farsot. Och presenter sedan! Penningar! Penningar, som jag icke förtjent! presenter, som jag narrat mig till!.... Min ställning var att beklaga!... Skratta! ... skratta!... ni skall få döma, om jag hade skäl att skratta; jag. Hvad jag nämnt, är mina beundrare och klienter; fattas alltså rivalerna. En plats är aldrig ledig; när man intager den, tager man bort den för en annan. Mina patienter hade icke insjuknat, för att just enkom bli botade af mig;... de hade en. läkare, och jag fann mig snart ha råkat utför en fiendskap, den förfärligaste och ursinnigaste, man kan tänka. Nära staden bodde en läkare, vid namn de Laroche, hvilken landsbygdens och förstädernas invånare plägade vid sjukdom anlita. Han berrskade öfver dem genom den fruktan, hån injagade. Sex fot lång, grof och stor som en jätte, våldsam som en soldat (han hade varit dragon), umgicks han med bönderna, drack om med dem och plägade säga till dem, som sjuknade: Jag befaller dig att välja mig,; och till dem, som hade valt honom: jag förbjuder dig att anlita någon annan. För att med ett drag afmåla för er denne fältläkare a! nytt skrot, för att visa er huru han vunnit sina kunder och upptog betalningen af sina klienter, skall jag berätta för er ett samtal, som jag behållit i minnet, nästan ord för ord, så karakteristYkt har det förekommit mig. Huset der jag bodde hade en några fots lång trädgård, endast genom en hagtornshäck skild från vagnmakarens i förstaden, grannen Pierres boning. Allt som tilldrog -sig hos honom kunde jag observera. En dag gåledes, då jag