Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 2

———F— länste i hans glesa hvita hår; ett småleende f lycka lekte på hans läppar, liksom tänkte van på morgonstundens ceremoni. I detta igonblick, drifven af ett oemotståndligt behof f vördnad och ömhet, böjer den unga flickan, som stod honom närmast, sitt knä på marken; Jenna rörelse meddelar sig-åt alla närvarande, och i e!t ögonblick ödmjuka sig alla dessa hufvun tyst och sakta och bilda omkring den gamle en krets af barn, som öfver sig nedkalla hans välsignelse. ... Höjde sig.då något. ljud, som träffade hans öra? eller utgick från alla dessa själar, som flögo emot hans, -en andehviskning, ett flöde, jag vet ej hvad för förnuftet ofattligt, som hann -honom i sina drömmars verld? ... Hvem kan säga det? ... Men i.detta ögonblick lyfte en suck hans bröst; hans andedrägt, som var något kort, saktades; hans halföppnade läppar rörde sig och, så småningom befriad från, sömnens tyngd, öppnade han långsamt ögonen. O! hurudan var den första blick ban kastade omkring sig? — Förvånad, häpen, begrep han intet; han vågade ieke röra sig: han trodde sig ännu drömma! Slutligen samla sig hans tankar, han stöder sig på ländstolskarmen och reser sig upp. En solstråle, som då genomtränger fönstret, faller på honom och omger honom med ett skimmer, som syntes likt en förklaring: hans darrande händer lyfta sig öfver alla dessa bugande hjessor och nedsänkas åter öfver dem tillika med hans tårar och välsignelsen. . Hans lif egde sin belöning. Man ville icke, att han gick tillbaka till sit! hus, man bar honom dit; och hela den öfriga dagen tillbragtes under nöjen, . som hans frikostighet skapat och dem hans närvaro helgade. När aftonen inbröt och festen slutats, återvände vi till-prestgården med vår hederlige pastor och der slog jag mig ned vid det öppna fönstret, betraktande natten med dess myriader gnistrande -stjernor, stumt. fördjupad i barn: domskänslor, åter nyvaknade denna dag, — då gubben nalkades. mig med sett. lätt slag på min axel och säde: Hvad är det nitänker så uppå, min urga gäst?, — Jag tänkte,i-svarade: jag, på edert lif, som förflutit såsom denna måne