Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 2

den, som skall bota mig! Drif mig icke bort! Jag äger intet, det är sannt; jag kan icke ge er något, det är sannt.... men ni ser jag lider! ... Om jag vore ensam, skulle jag icke bönfalla hos er;... men mina barn!... mina barn! .. . Ack! tårar flyta i edra ögon!... Ni säger ja... jag är räddad!... I dethon sade dessa ord; kysste hon mina händer med hänryckning. Jag var besegrad. För öfrigt, skall jag bekänna det för er? Det blinda förtroendet hos den arma qvinnan hade: nästan, öfvergått äfven på mig. Huru jag skulle fatta.och förena denna tanke, kunde jag icke redogöra, men det tycktes mig, att häri fanns någonting annat, än vidskepelse blott å hennes sida och lättsinnighet å min; och när hon: började med framställningen om sina plågor, hörde jag och. lät henne fortsätta: jag tyckte mig lyda en oemotståndlig röst. När bon slutat sin berättelse, : blef. nödigt påfinna något läkemedel. Lyckligtvis påminte jag mig ett slågs ogräs, kalladt ormblomster — Viperine; — örten Echium vulgare, hos oss kallad blåklunter. Det var någonting oskadligt med ett besynnerligt namn; något bättre påhitt kunde jag aldrig få: jag ordinerade henne en dekokt deraf, att intaga två koppar om dagen, och hon gick. Knappt ensam, kastade jag mig på mina knän med andakt; bevekt af den stackars qvinnans tårar, bönföll jag innerligt till Gud att göra mig till hennes räddare. ... Omöjligheten af saken? Hvad var det för den, .som kan allt? Och då jag uppstod, fyllde sig min själ med förtroende och hopp. Af förtroende, till hvad? kan jag ej säga; hopp, hvaruppå? vet jag icke; men jag trodde och hoppades. , (Slutet följer.)