Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 1

denne gubbe och hans församling, och jag... jag föresatte mig att dröja, för att öfvervara morgondagens högtid. Efter gudstjensten förnam jag lätt, genom att blanda mig med den ur kyrkan strömmande hopen, att den gamles ålder var 82 år; att ban, född i Nantes af en rik familj och genom dess inflytande ämnad till kyrkans högsta äreställen, likväl aldrig velat bli mer än landtpastor, pastor dertill i denna by, emedan han ej visste någon fattigare och obetydligare och emedan hans förmögenhet förslog till alla dess innevånare. Han hade varit der sedan 50 år; och sedan femtio år rann ingen sorgens tår, som han ej torkat; fanns ej en glädje, den han ej helgat, icke en, hvilken han ej tillsagt mod! eller ock så mycket bättre! Det var han,som begrafvit deras gamla, som uppfostrat deras fäder, emottagit deras barn; alla vägar, som leda till Gud, ifrån dopet och nattvarden till sista smörjelsen, var det han som öppnat för dem och ledt dem uppå. Han var icke blott pastor, han var en far för sin församling. Det var mig således en verklig glädje, när om aftonen vid min promenad på torget jag såg den vördnadsvärde mannen, som fått veta att jag var en resande, nalkas och erbjuda mig gästfrihet under sitt tak. Att sofva under detta, som utgjort ett skygd för så många dygdiga tankar, tycktes mig en god förberedelse till morgondagen, och jag afbidade med otålighet högtidsesten, hvars sjelfva namn, som. jag nyss fått höra, uppväckte min nyfikenhet Detta namn är, i sanning, ljuft och intagande och festen en af de naivaste och mest poetiska inom den katholska kristenheten. Föratt måla allt ömt och innerligt i menniskans förening med det gudmliga väsendet, har kyrkan lånat ett uttryck af mensklig tillgilvenhet: presten är make, kyrkan är maka; och när 350 år förflutit. uti denna himmelska förening — en ganr