Aftonbladet – 10 februari 1846, sida 3

fot stapplat, hvarefter han hjelplös blifvit liggande och omkommit af den stränga kölden. — I lördags eftermiddag bortstulos från en bonde på Kornhamns torg 40 rdr banko. Bonden märkte ej sin förlust förrän en närstående person frågade honom om han ej mistat något, då han kände efter i fickan och fann att penningarne voro borta. Tjufven hade imedlertid blifvit observerad, och tagit till fötterna, sedan han lemnat penningbundten åt en af sina trasiga kamrater. Denne sistnämnde blef fasttagen och penningarne kommo tillrätta. . — Emot en åkare, vid namn Gustaf Andersson, hade i går afgifvits ej mindre än fyra polisrapporter, med angifvelser om af honom mot åtskilliga polisuppsyningsmän och andra personer begångna våldsamheter. Andersson är, efter hvad vid polisförhöret blef upplyst, sedan längre tid tillbaka känd för serdeles våldsamt sinnelag och en ytterlig begifvenhet på starka drycker. Hans olyckliga hustru skall vara en rask och förståndig qvinna, som med tålamod och kraft burit sitt öde, förestått rörelsen, hållit barnen i tukt och sökt tala förnuft med sin oregårlige man; men denne synes oförbätterlig. Polismästaren beslöt att Anderssons tillstånd skulle undersökas af läkare, emedan mannen sannolikt icke är riktig i hufvudet. Då Andersson fick höra, att han möjligen komme att intagas på Danviken, sade han: tackar ödmjukast, det vore kanske det lyckligaste. — Ett motstycke till det föregående var ett mål, som förekom en dag i förra veckan. En f.d. gardist, vid namn Abrabam Larsson, beklagade sig öfver sin hustrus elakhet; hon hade den 35 dennes med knif svårt sårat mannen i ansigtet, och efter hvad han uppgaf hotat att innan kort taga lifvet af honom. — Dessa makar blefyo hänvisade till presterskapet. — I går morse, kl. omkring half 4, sattes gar dister och polisbetjenter i rörelse af en inspekt or vid namn J. A. Strömberg, som, springande framåt gator och gränder vid Kornhamns torg och Jerntorget, ropade: tag fast tjufven, tag fast tjufyen! Bakom en soplår i en gränd vid Jerntorgsgatan anträffades vid samma tid en tapetserare, Johan Lundström, och då Strömberg fick syn på denne, uppgaf han att L. vore den, som rånat och bestulit honom. Vid det härom anställda polisförhör afgaf Strömberg en osammanhängande berättelse, af innehåll, att Lundström varit i Strömbergs sällskap den föregående aftonen och natten; att då parterna, när det led åt morgonen, skulle gå hem, och tillsammans vandrat Stora Nygatan framåt, Lundström öfverfallit Strömberg och skuffat omkull honom; och att, då Strömberg rest sig upp, han saknat 49—30 riksdaler, söm -han förut haft liggande i sin byxficka. . Lundström berättade, att han, jemte Strömberg, ifrågavarande afton och natt besökt ett kaffehus och ett par spelhus; att då på dessa ställen proponerades att man skulle dricka och spela, Strömberg sagt sig icke hafva några penningar, och bedt L. betala för honom; att Strömberg, som af den förtärda punschen och suparne blifvit rusig, under vägen till sin bostad flera gånger fallit omkull på gatan, och, då parterne kommit till Kornhamns torg, med mycken envishet påyrkat att få gå ut på Mälaren; och då Lundström föreställt honom det vådliga i att nattetiden gå denna väg och fästat Strömbergs uppmärksamhet på hans öfverlastade tillstånd, hade S. uppbragt frågat: är jag öfverlastad, säger ni? men i detsamma åter fallit omkull. Lundström , som tröttnat att bråka med sin oregerlige kamrat, hade nu lemnat honom derhän och sökt smyga sig ifrån honom; men snart hade han blifvit förföljd och upptäckt af sin vederpart, som med ifver yrkat arrest på både Lundström och sig sjelf. Lundström var öfvertygad att Strömberg vid tillfället icke haft några penningar; de en eller två riksdaler, som utgjorde L:s kassa, hade denne framvisat i vakten, dit parterna straxt efter uppträdet blifvit förda. Vittnen omtalade att Strömberg i vakten uppfört sig bullersamt och icke varit nykter; Lundström deremot hade synts mycket uppbragt öfver den emot honom gjorda beskyllningen. Strömberg förklarade slutligen, det ban icke beslämdt angaf Lundström att hafva tillgripit hans penningar. På fråga, hvilka parternas påståenden vore, svarade Lundström, att han yrkade böter å Strömberg; denne inföll då: jag yrkar detsamma. Målet blef remitteradt till kämnersrätten — Förre auditören .N. J. Tiliander hade en dag i förra veckan till poliskammaren låtit inkalla en tobakshandlare Norman, för det denne i Tilianders bostad alldeles olofvandes, efter att ensam hafva vidtagit hvarjehanda åtgärder, fullt likartade med dem, som uti slutet 1 N af 592 Kap. Missg.-Balken allmänneligen är sjelfmyndigheten förbjudet, slutligen olofligen tillgripit en uti fönstret af rummet liggande dörrnyckel, hvilken Tiliander förmodade tillhöra något af de från Norman åt Tiliander sistl. höst upplåtne rum. : För detta N:s lindrigast benämndt vrängsinne, såsom Tiliander i stämningsmemorialet yttrade sig, yrkade han ansvar å honom, under fullt förbehåll att i hvad fall som heldst blifva ifrån honom återställd den här förut omnämnda, sålunda tillgripna kammardörrlåsnyckelno. Vid förhöret upplystes, att sedan Tiliander, för underlåten betalning af sin hushyra, blifvit genom rådhusrättens u!slag den 26 i förra månaden förpligtad att nu. genast utan åtnjutande af fardag afträda sin af Norman förbyrda lägenhet samt lika fullt betala den oguldna hyran, Tiliander afflyttat till ett annat ställe och dit medtagit nyckeln tilll: sin förra bostad. En afton i förra veckan hade: Norman inställt sig i T:s nuvarande hemvist och frågat om han främlemnat några nycklar, hvarpå värdihnan svarat nej; hvarpå N. undersökt fickorna:i en af Tilianders rockar, men utan att finna den efterfrågade nyckeln, Slutligen hade värdinnan framtagit några nycklar, som lågo i fönstret; en :af dessa hade Norman känt igen och tagit med sig då han gick, under yttrande: jag tar den, helsa det till Tiliander,. N Tiliander ansåg Norman öfverbevisad om sjelfpantning och yrkade att återfå nyckeln. Detta påstående ansåg öfverståthållare-embetet sig icke ww kt ra RR ras :