Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 2

hade Schweigaard till fader; nej, i allt vilje vi låta Ueland, Jaabzek, Fauchald, Tcensager, samt någre prester sådane som M. Dabl och Bergh blifva syndabockar. Sedan vi sålunda, genom ett aldrig hvilande hån bringat förakt öfver Storthinget och dess verksamhet, kunde: en proposition om det absoluta veto vara på rätt ställe. Men skulle icke våra ränker lyckas på laglig väg, så bryte vi lag och tvång och slafveri och bondvälde, sätta i verket en militärdemonstration och behandla Thingets 400 på samma sätt som Bonaparte de 300:des Råd. Med dessa högförrädiska ränker skulle måhända nationen hafva varit obekant ännu en god tid, om icke författaren af Et Blik paa vore politiske Forholde, hade varit nog enfaldig, att låta minan springa för tidigt; men genom hans uppmaning till Konungen att bryta sin ed, fick nationen på en gång ögonen upp; hon -står nu färdig på sin post och låter sig ej längre så lätt dåras med fagert snack och giftigt bakdanteri. Ehuru vi icke kunna finna annat än att författaren bordt stå till ansvar för sin skamlösa uppmaning, kan nationen icke annat än vara honom tack skyldig för hans öppenbjertighet; ty vi äro nu temligen förvissade om, att många äldre -embetsmän och andre af högre klasser, som måhända varit förde bakom ljuset af kotteriets ränker, samt dessutom kunde hafva något att klaga på Storthinget, dels emedan deras inkomster blifvit något förknappade och dels för det att den större folkmyndigheten icke väl harmonierar med de grundsatser hvari de blifvit uppfostrade och invande, nu vänder ryggen till nämde koötteri, och detta med välförtjent förakt, samt undersöker rätta förhållandet (hvartill den färglöser Storthings-Tidende är bäst passande) och sluta med att åter blifva konstitutionens goda vänner. Men skam och blygd förestå desse nämde ypglingar, om de fortfara på den bana de nu beträdt — några af obetänksamhet och enfald, men alla af fåfänga och flärd. — Vår Konung skall lika litet som hans Råd och Stortbinget, låta sådant fortgå obeifradt i längden att kotteriet visar hemligt och uppenbarligt sitt förräderi mot Konung och Fådernesland. Vi vete icke om de hafva lust att följa jemförelsen med de romerske ynglingarna till slutet, derest de i ett och allt vilja likna dem; men öfverlemnande dem den till ett fritt val, vilje vi här berätta efter Livii 2:dra hok 5:te kapitel tragediens sista akt: Ibl: nd de sammansvurne voro äfven två söner, Titus och Tiberius, af den romerska republikens fader konsulen Brutus. Senaten hade först beslutat, att godsen skulle återlemnas till Tarquinius och hans familj; men då vid ett gästabud hos bröderna Vitellius, (en förnäm romersk slägt), en slaf hade åhört samtalet om bvad som var å färde, och den derom underrättade senaten hade fått reda på de bref, som de sammansvurne skrifvit till Tarquinius för att medföras af de återvändande sändebuden, hvarigenom förräderiet blef för enhvar upptäckt, fattade senatorerna det beslutet, att egendomarne, tillhörande Tarquinierna, skulle fördelas bland folket, på det att detta, sedan det besmittat sig med kungligt byte, skulle öfvergifva allt hopp om att TN försona sig med man vederfaras 1 tälten: sne BON NEEN? a mens delning vo krätten; Jnen efter csendomerske ynglingarne dömde till att halshuggas, hvilket straff blef så mycket märkvärdigare derigenom, att ödet ville att fadren — hn som till och med såsom åskådare bordt varit frånvarande. — blef lagens fullbordare. Der stodo de förnäme ynglingarne bundna vid pålen; och konsulens barn hade alla blickar vända på sig, rån de öfrige, alldeles såsom desse varit några obekanta hufvuden. Man intogs af förskräckelse lika mycket öfver förbrytelsen, hvarigeom de förtjenat sitt straff, som öfver sjelfyx traffet. Det var liksom man icke kunde fatta tt de, och det just vid den tid då fosterlanlet blifvit befriadt, skulle hafva fått den tanan att till den fordom enväldige Konungen u en olycklig flykting, vilja förråda sitt land, in fader, sjelf dess befriare, senaten, fo!ket och lt hvad som var gudarne och menniskorna hegt. Konsulerna gingo högtidligt fram i proession till sina platser; liktorerna sändes af r att fullborda afrättningen; de piskade först nglingarne på blottad rygg med spön, och vo dem sedan dödshugget med bilan. Men la tiden under denna offentliga afrättning var drens fosterländska sinnelag — hans, som med st blick följde ända till slut de litdömdes öde ett upphöjdt skådespel. ft ———nnnn